SAMFÄRDSELN. 279

anlände vid den tiden på dygnet. Han fann sig nödsakad att
anhålla om Kungl. Maj:ts beskydd mot »elaka människor,
de där ridit in på posthuset med spänt gevär, spjärnandes på
dörrarna, och många försmädelige injurier! utkastat, för det
de icke så hastigt om nattetid fått ut brev, varigenom min
fattiga hustru sin timmeliga hälsa tillsatt och jag på dess
restitution? all min välfärd använt.

J

I spetsen för rikets postverk ställdes postmästaren i Stock-
holm. Förste innehavaren av denna befattning hette Anders
Wechel. Efter hans död fick änkan övertaga värvet som
svensk »postmästarinna»s. Man kan dock tvivla på »Wechel-
skans» lämplighet för kallet, då man får höra, att hon
förut varit »tjänstepiga» hos svenske residenten i Ham-
burg. Emellertid ställde regeringen vid hennes sida en adels-
man från Ingermanland att gå henne tillhanda med råd
och dåd.

Under postmästaren i Stockholm förordnades en postför-
valtare i varje stad med skyldighet att mottaga och avsända
alla brev mot en avgift av två öre för vartdera. Befattning-
arna som postförvaltare voro emellertid allt annat än eko-
nomiskt lockande och därför ej så lätta att få beklädda med
dugligt folk. Så får postförvaltaren i Uppsala av Wechels när-
maste efterträdare det snygga betyget, att han var »ein Idiot
und Trunkenbolt, von Profession ein Brandweinsbrenner».?
Och postmästaren i Viborg skildras av vederbörande lands-
hövding såsom »försumlig och till fylleri begivem». En av
hans förmän betecknade honom också som »en stor fyllehun-
der».

Postförvaltarnes titel ändrades senare till postmästare,
och postmästaren i Stockholm blev postdirektör. För en
längre tid framåt blev det regel, att postmästarnes än-
kor fingo behålla sin mans befattning; och efter någon tid
lyckades de i regel genom nytt gifte sörja för »successio-

1 Förnärmelser. — ? Återställande. — ? En idiot och fyllbult, till
yrket brännvinsbrännare.
