288 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

sluppit loss från tvånget på skolbänken och för första
gången få smaka på den akademiska friheten. Och stor-
maktstidens student var ju »mejslad ur samma grova och
hårda block som dåtidens svenska folk ock ägde därför
det senares brister lika väl som dess stora egenskaper2,
för att tala med den man, som med kärleksfull hand teck-
nat Uppsala universitets historia. Sextonhundratalets stu-
dent var genomträngt av en obändig kraft, som allt emel-
lanåt sökte sig avlopp i blodiga slagsmål och andra vålds-
handlingar. Det var ej blott studenterna inbördes, som
drabbade ihop, utan det hörde även till de mera vanliga för-
ströelserna för den akademiska ungdomen att slåss med
borgarne och deras drängar. Den sorglöse studenten såg med
en viss överlägsenhet ned på dem, som trälade i Mammons
tjänst, och titulerade stadens vällovliga borgare med sådana
öknamn som »bälghundar, skinnare, skavare och skinnbrac-
kor», vilket sbrackorna» besvarade med att till studenterna
använda tilltalsordet »lathundar.

När några studenter suttit en natt i glatt lag vid ölstån-
korna, var det naturligtvis särskilt roligt att avsluta festandet
med att draga omkring på de mörka gatorna, banka på por-
tarna och slå in fönsterrutor. Men ändå bättre blev effekten
av skjutande om nätterna, ett oskick, som bedrevs i så stor
utsträckning, att myndigheterna slutligen måste anslå en
offentlig varning däremot och förehålla vederbörande »den
stora farlighet, som därmed följer, när loden så utsläppas
utan någon nöd och trångmåb. Men någon bot och bättring
förspordes lika litet efter detta förbud, som när en het-
levrad universitetsrektor i vanmäktig förbittring bröt ut
mot »dessa fridens och vilans fiender med sina täta besök
på krogarne, svalg och dryckenskap, svirrande, skrän, bö-
lande och sitt mer än helvetiska, nästan djävulska tjutande».

De levnadsglada ynglingarne märkte alltför väl, att myn-
digheterna icke menade riktigt allvar med de straff, som
ådömdes dem för deras upptåg. Att inburas i det akade-
miska häktet, »carcer» eller »proban»s, som det kallades, ver-
kade blott som ett lustigt äventyr. Därinne drack och spe-
lade man eller roade sig med att hugga sönder bjälkarna
och riva ned skorstensmuren. Och blev tiden ändå för lång,
så rymde man.
