290 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

En storman i andens värld.

råde under Gustav Adolfs tid är biskopen över Västerås”

stift, Johannes Rudbeckius. Ätten Rudbecks ur-
sprung kan ledas tillbaka till riddaren Oxe Owessen, som
under senare hälften av 1300-talet skall ha besuttit ett jor-
dagods i Holstein, efter vilket hans son Peder antog släkt-
namnet Rudbeck. Om denne förste bärare av namnet vet
historien ej att förtälja något annat märkvärdigt, än att
han var rådsherre och hovmästare hos Erik av Pommern,
i vilken senare egenskap han utmärkte sig genom att vara
den förste, »som lärt nordiska folket att av grodor tillreda en
smaklig frikassés.

Under Fredrik II:s tid flydde hans ättling i sjätte led över
till Sverige, där hertig Karl hjälpte honom till ett nytt hem
och skaffade honom en syssla såsom stadsskrivare i Örebro.
Han var fader till den, som skulle göra namnet Rudbeckius
till ett av de ärofullaste i Sveriges hävder.

DEN väldigaste gestalten på den andliga kulturens om-

Djäkneliv.

I Örebro skola, där ett århundrade förut smedssönerna Ola-
vus och Laurentius Petri fått sin grundläggande utbildning,
gjorde också pilten Johannes sina första lärospån. Arbetet
började för skolungdomen klockan 5 på morgonen. Vid
det ojämna skenet från rökiga facklor eller osande talg-
ljus inpräntades i arla morgonstund vad som ansågs höra
till den tidens bildning, det vill säga huvudsakligen katekes
och latin. Detta språk voro skolpiltarne skyldiga att vissa
tider använda som samtalsspråk; och den som visade sådan
sförsummelse och oflit>, att han då talade svenska, straffades
med att en tid få bära en åsnebild hängande kring halsen.

Ända till klockan 5 på eftermiddagen pågick skolarbetet
med blott två måltidsraster på sammanlagt tre timmar. När
den ungdomliga kunskapstörsten ej visade sig nog brännan-
de, var tuktomästaren till hands att pigga upp livsandarna
