296 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

Som professor samlade Messenius omkring sig en talrik
skara lärjungar, vilka voro honom varmt hängivna ej blott
för hans fängslande framställningskonst utan även därför
att han såg genom fingrarna med deras självsvåld. Ty att
vinna popularitet var alltjämt den egenkäre mannens a och o.

Men för en sådan natur blev det också omöjligt att sam-
arbeta med sina kamrater, och rätt vad det var, låg han i strid
med dem nästan alla. Värst blev fiendskapen mellan honom
och den genomärlige kraftmannen Rudbeckius, som fann
sig föranlåten att inför de akademiska myndigheterna ge
sin ämbetsbroder en anmaning att »förhäva sig passcligt»,
ty »eget beröm luktar illa; och oansett att han studerat hos
jesuiterna, kunde finnas likväl så god karl i akademien, som
han vars. Retad sporde Messenius, om Rudbeckius beskyll-
de honom för att vara jesuit. Han fick till svar, att »om så
vore, kunde det väl finnas skäl därtills. Och till yttermera
visso lät Rudbeckius honom veta, att han ej satte mer tro
till hornom än till »de andra förlupna jesuitiska skälmarnes.

Emellertid skulle val av universitetsrektor förrättas, och
de flesta rösterna föllo på Rudbeckius. Messenius fick blott
en röst men vägrade godkänna valet under påstående av att
det bort förrättas icke av de akademiska myndigheterna
utan av studenterna; och när den nye rektorn skulle hög-
tidligen insättas i sitt ämbete, var Messenius fräck nog att
låta sätta upp anslag om att han skulle installeras som rektor
några dagar senare.

Så kom installationsdagen. Rudbeckius hade just börjat
tala till de studenter, som hörsammat hans kallelse, om be-
tydelsen av studenteden samt uppmana dem till ett nytt
och bättre levnadssätt än de hittills fört, ty deras vilda seder
hade gjort dem till oskäliga djurs likar. Då inträder plötsligt
Messenius, följd av sina beväpnade anhängare, och ropar:
»Skall du så nedsvärta landets ungdom? Du ljuger, du
är en åsna, en narr, en galning, en bottenjute.» Han visslade,
han »spottade och skriade i vädret, och sammalunda gjorde
ock hans disciplar, som med honom voro». På detta förar-
gelseväckande uppträde följde »försmädeliga pasquiller ,
stenkastning och slagsmål. Sådan som stämningen nu var,

! Smädeskrifter.
