298 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

Men då ingen lät imponera på sig av den ursinniga kvin-
nans svada utan »alle blevo sittande vid bordet>, »lopp hans
hustru till Kungsängen, där alla Messenii disciplar voro,
och ropade dem alla till hjälp, som var en ganska stor hop,
vilka alla med stor hastighet begåvo sig hem och till sina
värjor, somliga till gatubodarna att köpa krut. Men när de
sågo, att ingen fara var på färde, förskingrades de, var till sitt.»

Ärkebiskopen kallade emellertid Messenius till förhör i
konsistorium men fick blott ett hånfullt svar. I stället kom
»Lussi> tillbaka »voch ville bruka en ovittig mun. Men när
hon såg, att ingen ville svara henne utan det skäligt och
fogligt var, gick hon åter dädan.»

Nu fann sig regeringen föranlåten att gripa in och tillsatte
en kommission, bestående av Axel Oxenstierna, Johan
Skytte, ytterligare ett riksråd samt rikets biskopar och några
andra präster. Men icke ens inför detta forum kunde man få
de bägge hetsporrarne att tygla sin ilska. Messenius titu-
lerade sin motståndare för åsna. Då slog Rudbeckius upp
en hebreisk bibel på bordet, vid vilket rådsherrarne och
biskoparne sutto, och tillropade Messenius: »Läs, om du är
karl — varom icke är du själv en åsnalbh

Gustav Adolf hade nu fått klart för sig, att det aldrig kunde
bli lugn och arbetsro vid universitetet, så länge de båda
stridstupparne voro kvar där, och fann därför bäst att flytta
dem bägge två till andra verksamhetsfält. Messenius anställ-
des som ledamot av den nybildade hovrätten och som vår-
dare av rikets arkiv. Men ej heller där skulle denna oroliga
ande finna en varaktig stad. Han kunde ej låta bli att ge
sig in i underhandlingar med de polska jesuiterna, och då
hans ränkspel kom i dagen, blev straffet fruktansvärt. Den
store vetenskapsmannen dömdes att framsläpa sitt liv som
fånge å det dystra Kajaneborg i Finland. Här fick han till-
bringa tjugu år under fruktansvärda lidanden, övergiven
av alla utom sin hustru, som han i tacksamhet givit namnet
sden yppersta maka». Hans själ höll sig dock alltjämt spänstig
genom arbetet på den stora svenska historia, som han visste
skulle bära hans namn till den senaste eftervärld. Med tanke
på detta väldiga verk var det, som han åt sig författade
gravskriften
