314 HUR VÅRT FOLK FICK KRAFTER ATT BÄRA KRIGSBÖRDORNA.

Olofsson benämnd, »en gammal olärd, utlevad man, som
trodde sig kallad av Gud genom hans helige ängel att vara
en stor profet och undersman, lik den mannen, som gick
och ropade före Jerusalems förstörings. Den gamle bonden
höjde sin stämma mot tidens synder, särskilt svordomar,
sabbatsbrott, mutor och mot att »många dåraktiga älskogs-
visor nu skrivas, sjungas och tryckas fritt», yrkade på bätt-
ring och allmän fasta samt en strängare kyrkotukt.

Så långt kunde det nu vara gott och väl. Men hans in-
tresse sträckte sig längre än till dessa sedliga reformer. Han
trodde sig ock kallad att »orätta skriftem, d. v. s. utmönstra
Nya testamentet, vars fakta han förnekade eller tydde alle-
goriskt, vuttyda de tecken som ske på himmelen och rätta
världen från den villfarande tro, som hon är utis. Till den
ändan hade han efter änglars ingivelse författat en bok,
genom vilken världen skulle bliva omvänd, och ville nu, att
den skulle genom konungens försorg översättas till latin
och grekiska för att spridas överallt.

I stället för att i stil med tidens sedvänja göra stort num-
mer av dessa »gruveliga villfarelser» tog sig den nye biskopen
för att tala förstånd med den gamle bonden och fick honom
på det viset att avstå från sin profetiska verksamhet och
återgå till jordens skötsel.

Allt som allt vittna domkapitlets protokoll om vilket rikt
arbetsfält här fanns för Rudbeckii folkuppfostrande verk-
samhet. Kraftigt grep han också in med såväl förmaningar
som straff. »Stiftets präster hava väl förstått, att en late-
buk, en drinkare, en egennyttig och girug, en lättfärdig
och oskickelig haver ej kunnat for Rudbeckio sig bestås,
sades det i hans likpredikan.

Men vid sidan av straff och förmaningar gick också under-
visning för dem, som skulle vara folkets lärare och föregångs-
män. Vid de årliga prästmötena blevo prästerna grundligt
förhörda i teologi, i vilket ämne de voro skyldiga att ständigt
förkovra sig genom att studera nya arbeten. En hel del
makliga och okunniga präster tyckte naturligtvis icke om
dylika tillställningar, men deras försök att slinka undan
hämnade sig alltid. En präst i Ramnäs vid namn Erik Petri,
som kändes vid sin svaghet, försökte med »en god, göd-
dan stut? beveka biskopen att låta honom slippa ifrån för-
