En lyckoriddare.

årig yngling från Närke, som gjorde sig känd såsom en

av de värsta vildbasarne bland studenterna, och det
vill ej säga litet. Hans hjärna var fullproppad med fantasier
och drömmar om underbara äventyr, och dem skulle han nu
till varje pris uppleva. Därför ut i vida världen, ut bland
farorna med deras spänning och tjuskraft! Ynglingens namn
var Lars Wivallius.

Så började ett skiftesrikt vagabondliv för den sorglöse
ynglingen. Ibland hade han tur med sig och lyckades spela
av någon värdshuskamrat ett par hundra gulden eller göra
någon annan lyckad kupp, så att han kunde uppträda som
en lysande ädling — till dess han blev upptäckt och fick
krypa in i kurran. När han kom ut igen, vidtog ett an-
nat liv för honom såsom den svältande, luggslitne stu-
denten, som fick vara glad att få tak över huvudet, tills
man behagade kasta ut honom. Mera givande var det då
att spela den landsflyktige svenske katolikens roll. Men i
protestantiska länder dugde ju ej den födkroken. Gick det
icke att där vigga sig fram, så grep Wivallius ritstiftet och
tjänade sitt nödtorftiga uppehälle med det, eller också tog
han värvning som soldat.

På det viset strövade han omkring i England, Holland,
Frankrike, Italien och Tyskland, ständigt invecklad i även-
tyr. Slutligen kom han under antaget namn av friherre Erik
Gyllenstierna till Danmark, där hans öde förde honom till
egendomen Björkeberga i Skåne. Herresätet ägdes av en
landsflyktig svensk adelsman, som hette Wulff Grijp, en
förmögen men ovanligt dumdryg herre. Wivallius, som upp-
trädde med den borne ädlingens later, imponerade till den

3 NNO 1623 vistades vid Uppsala universitet en aderton-
