336 TVENNE LIVSÖDEN FRÅN VÅR ÄLDRE STORMAKTSTID.

det ädla romarspråket. När han en gång slutat en högtidlig
uppläsning av ett dylikt opus, vände han sig till sin mot-
parts ställföreträdare, en enkel boktryckare, som stod där
slagen av så mycken lärdom, och uttalade med en stolt gest
sin förvåning över »att I understån Eder uti sådan viktig sak
och inför sådana herrar att agera och kunna icke ett ord latin».

På det viset hånade och gycklade han med sin motstån-
dare — »och man märker», säger Schäck, »huru detta spän-
nande spel, vars insats var hans huvud, fyller honom med
liv och lust. Slutet blev likväl, att han på hösten 1634 de-
porterades till Kajaneborg i Finland, sedan han redan till-
bringat omkring fyra år i rannsakningsfängelse, en period,
som han likväl då och då förkortat genom lyckade rymningar».

Då han fördes bort till Nordanlanden i bojor, sjöng han
sin gripande klagosång »Varer nu glad, mina fiender alla!
Och folket sjöng den efter honom:

>Varer nu glad, mina fiender all!

Nu går det efter eder vilja.

Jag föres nu bort från edert förtal.

Gud vill mig från eder skilja.

Jag föres nu bort nordast i fjällen, uti bojor.

Växer där gräs för vill' renedjur,

som i fjällen löpa och springa,

mig föder väl Gud innan bojor och mur;

fast världen mig länger vill tvinga.

Gud bliver väl hos mig nordast i fjällen, uti bojor!

Så befaller jag Gud min överhet kär,

ja Sverige, mitt fosterland kära,

samt liten och stor, som där inne är.

Gud vill dem alla beskära

fröjd, glädje, frid och ro och stor tröst, inga mina bojori

Nu börjas min sorg. Nu gråter min vän.

Nu le mina fiender alla.

Men min herre Gud, du lever ju än!

Dig vill jag trolig påkalla.

Du frälsar mig hem nordast från fjällen, utur bojor.>

»Wivallius” förnämsta dikt är hans liv;, säger Schäöck.
sHans äventyr äro verklighetsdikter, som hava sin yttersta
källa i en begåvad äventyrares skaldefantasi. Hans fram-
ställning av frieriet till Gertrud Grijp — till större delen
