EN LYCKORIDDARE. 339

en skön lovsång sin herra Krisi
än mat hos herrar taga.

Heller vill han i torra trän
sova med ro och lisa

än där, som sköne sängar är,
sig låta av människor spisa.

Ja man hörer åtskillnad stor
bland de små näktergalar.
Bättre kvä'r han, i skogen bor,
än de i konungs salar,

som sitta i en gyllen bur —
de äro dock bedrövad”.

Med mig vittna all kreatur,
som ont och gott har prövat.

I fåglar uti luften klar,

I djur på marken gröna!
Beklager mina ungdoms år,
alle gudinnor sköne!

I fiskar, som på djupet gå

i små och store sjöar!

Sörjer med mig, store och små,
I folk på land och öar!

I ynglingar av Sveriges land,
jungfrugor och pigor alle,

sörjer med mig, var i sitt stånd!
Låter ock tårar falla!

Jag är, som jag var aldrig född
eller kommen av kvinna.

Så är all gunst för mig utödd
bland förra vänner mina.

Så haver mig nu slagit felt

de söte ord och tankar.

För en jungfru har jag förspillt
allt, vad jag förr har samkat.
Mig är hele världen ohuld

och önskar dödsens smärta
allenast för en jungfrus skuld,
som mig dock gav sitt hjärta.»

När man läser denna dikt, kan man, som Schäck säger,
»ej undgå att känna sympati för den stackars fången, som
i sina bojor drömde om den ljuva tiden, då han med sin ränsel
på ryggen fick bekymmerslöst vandra kring på Guds gröna
jord utan tanke på hus eller hem, då han fick lyssna till
