352 TVENNE LIVSÖDEN FRÅN VÅR ÄLDRE STORMAKTSTID.

tyren under detta krigståg. Hon fick vara med om mödosam-
ma marscher i köld och snö, på uppblötta och nästan ofar-
bara vägar. Men vad var väl allt detta mot det svåra slag,
som drabbade henne, när mannen häftigt insjuknadel Omöj-
ligt var det att övertala honom att hålla sig i stillhet. Han
skulle göra sin plikt till det yttersta och följa sin konung.
På Agnetas böner att spara sig svarade han, »att hon ju
heller skulle begära till att ha en död man med ärligit namn
än en levande man och skämder».

LJ

När Agneta Horn återvände till Sverige, förde hon med
sig sin makes lik. Hon var då tjugusex år gammal. »Stän-
digt sörjande änkor hörde ej till tidevarvet,, säger hennes
levnadstecknare. »Agneta Horn blev ett undantag. Hon
hade givit Lars Cruus hela sin starka känsla och förblev
denna trogen till sitt livs slut.»

Ej långt efter makens frånfälle hade hon att i dagboken
anteckna även faderns bortgång. Hennes käre morfar, den
vördade Axel Oxenstierna, hade slutat sin levnad några
år förut. All sin ömhet samlade hon nu på de tre små barnen,
som hon fick följa, tills de blevo vuxna. Då kallades Agneta
Horn bort från möda och sorger i en ålder av blott 42 år.

Litteratur: Ellen Fries och Sigrid Leijonhufvud, Agneta
Horns lefverne. Häft. kr. 3: 25; inb. kr. 4: —
