356 AXEL OXENSTIERNA BLIR SVERIGES STYRESMAN.

sadören, om ett egendomligt intermezzo vid detta tillfälle.
Fransmannens dagbok skildrar det sålunda:

»Så snart underrättelse ingick om konungens död, samman-
kallades riksdagen till möte i Stockholm. Den består av
de fyra stånden: adel, prästerskap, borgerskap och allmoge.
När talmannen i denna församling började sålunda: 'Ko-
nungen är död! utbrusto de församlade i gråt och klagan.
När det åter blev honom möjligt att tala och han ånyo bör-
jade: ”Konungen är död! ljöd åter en sådan jämmer och
klagan från församlingen, att han icke kunde fortsätta. Då
det äntligen blivit tyst, redogjorde talmannen för händel-
sernas förlopp och framställde för riksförsamlingen, vad
som nu var av nöden: det viktigaste för staten i närvarande
stund vore att välja den högt älskade konungens dotter till
drottning, såsom ständerna hade lovat fadern, då han drog
ut på sitt härnadståg, för det fall att det skulle hända honom
något mänskligt.

Då steg plötsligen en ledamot av bondeståndet vid namn
Lars fram och utbrast: 'Konungens dotter? Vem är det?
Vi känna henne ej; vi hava icke sett henne än!

Det blev sorl i församlingen.

”Då skall jag', svarade riksdrotsen, 'strax låta föra henne
till eder.'

Flickan blev utan dröjsmål hämtad och framställd för för-
samlingen, särskilt för den nämnde Lars. Bonden betraktade
henne uppmärksamt och utbrast till slut: ”Det är sanning!
Se konung Gustavs näsa, se hans ögon, se hans pannal Hon
skall vara vår drottning.'

Strax blev hon då med instämmanden och omröstning
av alla stånden utropad till drottning och uppsatt på tronen.»

x

Sverige hade alltså fått en utkorad drottning. Men vem
skulle leda landets öden, till dess hon blev myndig? Vem för-
mådde nu föra det väldiga krigsföretaget till ett lyckligt slut?

Till vårt lands lycka fanns en, som var självskriven. Det
var Axel Oxenstierna. Ingen hade så som han levat sig in
i sin konungs tankar. År 1626, då Gustav Adolf gick över
till Preussen, följde Oxenstierna med för att sedan icke på
