EN LYSANDE MEN VANSKLIG STÄLLNING. 367

Sällan ha de förslagna franska diplomaterna haft att
göra med en mera svårhanterlig underhandlare än den svenske
rikskanslern. Deras redogörelser till Richelieu äro fyllda av
bitter klagan över hur omöjlig han var att få bukt med; och
Richelieu själv, som kom i beröring med Oxenstierna under
ett besök, som denne gjorde i Frankrike år 1635, karakteri-
serar hans sätt att underhandla som »en smula götiskt och
mycket finskto. Med det »götiskar draget syftade fransman-
nen på en viss grovhuggen rättframhet i svenskens uppträ-
dande, medan egenskapen »finsk» åsyftade hans envishet.

Intressant är att jämföra dessa bägge samtida storheter
på statskonstens område. Hos bägge samma handlingskraft,
samma oegennyttiga självuppoffring för staten, som för dem
båda var allt. Men vilka olikheter! I besittning av storartade
diplomatiska och ekonomiska resurser har Richelieu från sitt
sjukrum, där han låg förlamad och otillgänglig, spunnit sina
hemliga ränker kring sina och Frankrikes fiender. Han har
förstått att genom dolda, ofta orena kanaler göra sig poli-
tiskt allvetande, och han har icke ryggat tillbaka för de
våldsammaste medel. Oxenstierna åter, som var i besittning
av jämförelsevis ringa tillgångar men en ovanlig rörlighet,
har under ständigt umgänge med människor sett allt med
egna ögon och själv alltid varit till hands att med sin per-
sonliga överlägsenhet fylla vad som brast. Med skarpsynt
blick har han följt den franske statsmannen på hans sling-
rande vägar men hållit sig för god att begagna dem för egna
syften. Han har icke förvärvat sig den äran att ha fört Europa
in på en ny bana, men han äger den måhända ej mindre
berömmelsen att ha i sitt fosterlands karga jordmån utsått
en oförgänglig odling, kraftig nog att överleva olyckans
skiften och att tillförsäkra en sen eftervärld rika skördar.
På detta sätt karakteriseras de bägge statsmännen av Odhner
i hans teckning av Kristinas förmyndarregering.

Absolut förspillda på Axel Oxenstierna voro alla fagra
löften och förespeglingar från fransk sida. Rikskanslern
menade, att Frankrike med'sina »söte ord och store löften>
ingenting annat åsyftade än att »spärra upp munnen på en
och fylla den med väders.

Litteratur: Erik Falk, Sverige och Frankrike 1632—1634.
