WALLENSTEINS FALL. 369

kastningar i den hemlighetsfulle mannens uppträdande. Han
inlåter sig i underhandlingar med sachsarne, men blir av-
visad och svarar med fruktansvärda härjningar — tills un-
underhandlingarna återknytas. Under tiden har hans plan
emellertid vidgat sig till ett uppträdande mot Ferdinand
gemensamt med alla protestantiska makter — och eventuellt
även tillsammans med Frankrike — i syfte att köra ut
kejsaren ur Tyskland.

Åter är Axel Oxenstierna villig att understödja Wallen-
stein, men endast på det villkor att han får garantier för,
att fältherren verkligen menar allvar. När man kommer
med detta besked till Wallenstein, har emellertid den
oberäknelige redan hunnit kasta om igen, och nu vill han i
stället »köra ut kronan Sveriges folk ur Tysklands. Han
övergår till anfall mot svenskarne — men plötsligt stannar
han i fiendens åsyn, lägger sig vid 1633 års slut i vinter-
kvarter i den böhmiska staden Pilsen och vägrar hårdnackat
att företaga sig något fientligt mot protestanterna. Han har
nämligen åter börjat känna sig för om möjligheten att träda
i förbund med dem.

Hans uppträdande har emellertid gjort ett mycket dåligt
intryck vid kejserliga hovet i Wien, och man är där allvar-
ligt betänkt på att avsätta honom. Då blir han ängs-
lig igen, kallar till sig sina överstar i staden Pilsen och
avfordrar dem vid ett dryckeslag en skriftlig förbindelse att
vara honom trogna intill sista blodsdroppen. Det var den
ryktbara reversen i Pilsen. När underrättelse därom kom
till Wien, var det slut med all tvekan från Ferdinands sida,
och en kejserlig skrivelse utfärdades, i vilken Wallenstein
förklarades avsatt. Men man vågade icke genast offentlig-
göra beslutet utan fann rådligast att först försäkra sig om
de förnämsta generalernas trohet. Detta lyckades utan svå-
righet, ty Wallensteins underliga beteende hade överallt
framkallat ovilja och fruktan för den oberäknelige stjärn-
skådaren. När kejsaren hunnit så långt, fingo de officerare,
som blivit vunna för Ferdinands sak, meddelande om dennes
vilja, att man genast skulle bemäktiga sig fältherren, levande
eller död.

Hur fulländad ränksmidare Wallenstein än var, tyckes han
ingenting ha anat om de ränker, som spunnos kring honom
