384 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

I Sverige mottogs emellertid underrättelsen om stillestån-
dets förlängning med glädje och tacksamhet. Men rikskans-
lern kunde ej dölja sin djupa missräkning över att under-
handlarne icke inhämtat hans råd före det slutliga avgöran-
det, »fastän», som han säger, »jag polske sakerne så länge trak-
terat,! att de mig äro som ett fader vår kunniga». »Jag hisnar
över villkorem, skrev han till brodern, »och beklagar mitt
fädernesland, att det råkat i sådana händer. Jag beklagar,
att jag så länge levat, att allt vad min salig konung arbetat
för och jag efter mitt pund har hulpit att bygga under, blir
så oförsvarligt bortspelat — icke av vilja och uppsåt utan av
klenmodighet och oförstånd.» Och i ett annat brev till bro-
dern klagade han vemodsfullt: »Jag försäkrar dig, att Sverige
numera icke är halva den krona, som det i fjor varit haver.»

Man hade fått trygghet för tillfället, men varifrån nu taga
de stora summor, som kriget slukade? Det fanns ingen an-
nan råd än att låta kriget föda sig självt, att hänsynslöst
utnyttja Tysklands resurser.

LJ x
x

Sveriges öde i Tyskland berodde nu på vad Johan Baner
med dess enda återstående armé skulle förmå mot kejsaren
och kurfursten av Sachsen, som avkastat masken och blivit
öppen fiende.

Litteratur till detta och närmast följande kapitel: Gustaf Björ-
lin, Sveriges krigshistoria i bilder: ser. I.

Till detta kapitel: Carl Wejle, Sveriges politik mot
Polen 1630—1635.

Johan Baners fälttåg.

Baners barndom och lärotid.

OHAN BANER var son till »den uppriktige och rätt-
Jrådige herren» Gustav Baner, som skärtorsdagen år 1600
drabbades av »rättarsvärdet på Linköpings torg». Då
upplöstes ock ett äktenskap, som varat i aderton lyckliga år,
och ensam och övergiven stod Gustav Baners maka, »den älsk-
liga fru Kerstin Sture», med tio faderlösa små omkring sig.

1 Behandlat.
