386 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

täcka den minsta blånad, och icke en blodsdroppe syntes.
Om en stund föll den lille i gråt och somnade.

När han vaknade, var han alldeles kry och berättade, hur
allt gått till. »Nu vet jag, var jag fölll» utbrast han och pekade
åt fönstret. »Där föll jag! — Då jag kom till trumman,! tänkte
jag: ”Nu dör dul Men då jag kom ner, stod mosters örta-
gårdsmästare där. Jag bad honom så vackert, att han skulle
bära upp mig, men det ville han inte.» I stället hade Jan
sett örtagårdsmästaren, som hade ljust hår och var klädd i
vita kläder, flyga upp och sätta sig på torklaven.?

Följande morgon stod den lille upp frisk och sund, som
om han aldrig gjort ett så farligt språng.

Händelsen väckte mycket uppseende och ansågs allmänt
som ett underverk. Man trodde, att den vitklädde, ljushårige
örtagårdsmästaren med vingarna varit »en Herrans ängeb,
som burit gossen i sina händer och sakta och varligt lagt ned
honom på marken. När Gustav Adolf sedermera fick höra
händelsen omtalas, sade han till Johan Baner: »Det syns,
att du är bevarad till något stort.»

Om Johan Baners uppfostran känner man ej mycket.
Men de kunskaper och den bildning, som han under man-
naåldern lade i dagen, tyda på att den varit god. Äldre
författares påstående, att han under ungdomsåren varit rå
och ostyrig och vanskött sina studier, härleder sig säkerligen,
liksom allt det övriga förtalet av denne hjälte, från de flyg-
skrifter, vari trettioåriga krigets ledande män sökte förgöra
varandras rykte, omväxlande med att de på valplatsen
sökte taga varandras liv.

Från barndomen stod emellertid Johan Baners håg till
krig och äventyr, och som tjuguåring gick han i likhet med
flere andra unga svenskar att med glatt mod tjäna sonen
till den konung, som tagit hans faders liv.

Det berättas, att den bistre hertig Karl själv tilltalats så
av den ljuslockige gossen med de klara, blå ögonen, att han
frågat denne, om han icke ville gå i hans tjänst. Men då

1 En trätrumma ledde från borggården ut genom muren. —

2 Laven, där spannmål torkades, var uppförd ett stycke nedanför
slottet.
