392 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

de höllo festmåltid kring en kittel med kokande människo-
kött. Det gick en djävulsk stämning genom tiden. »Många
förtvivlade och trodde icke mer, att det fanns en Gud i
himmelen, ty om så vore fallet, borde han ju med ljungeld
och tordön slå ned allt till markem, skriver en samtida.
Förödelsen satte så djupa märken, att folkmängden i flere
trakter av Tyskland ej förrän vid mitten av 1800-talet
uppnådde samma siffra som vid krigets utbrott.

Även vid själva hären kunde man få se hemska scener ut-
spelas. Tidtals var det sådan brist på foder, att hästarna
ströko med i massor. Då måste soldaterna själva spänna
sig för kanonerna, och ryttarne fingo gå till fots med sadel
och remtyg på ryggen. Isin förbittring funno de då på, att
gamla käringar förhäxat hästarna. Detta tal var detsamma
som dödsdomen för en mängd människor. Man lät sin vrede
gå ut över de gamla soldathustrurna, som höllo till bland
trossens brokiga följe, där all världens avskum i kvinnohamn
huserade. Här hjälpte »die Hurenweibeb! till att tvinga
de stackars kvinnorna att bekänna, att de hade förhäxat
sina mäns hästar till döds i förhoppning att därigenom änt-
ligen få slut på det grymma kriget. Och under slöddrets
hån och spe fördes shäxorna» till avrättsplatsen.

Till allt annat elände kom pesten, som gjorde året 1635
till ett av de hemskaste i Tysklands historia. I somliga trak-
ter dog halva befolkningen ut, och kyrkogårdarna räckte
ej längre till för de dödas begravning, utan man fick vräka
ned liken massvis i stora gropar.

Under denna fasans tid gick Johan Baner att fullgöra sitt
ansvarsfulla värv. Och tyvärr hade han långt ifrån alltid den
hjälp, han skulle behövt, varken av sina närmaste generaler
eller av överstarne. Flere av de ärelystna yngre generalerna
rivaliserade med de äldre, och bland regementscheferna fanns
det en hel del, som gjorde sig skyldiga till underslev, ut-
pressning och våldshandlingar av olika slag. Det behövdes
en sådan temperamentsfull kraftkarl som Baner, en som
kunde åska och dundra, för att få bukt med dylika själv-
rådiga herrar, vilka redan alltför mycket vant sig vid att gå

1 Ett slags underbefäl, väblar, med uppgift att hålla uppsikt över
de lösa kvinnor, som följde med arméerna.
