JOHAN BANERS FÄLTTÅG. 401

Då inga hjälpsändningar på länge kunde väntas från
Sverige, måste han slutligen tänka på att draga sig åt
Pommern till och förena sig med Karl Gustav Wrangel,
som stod här med en svensk armé, innan Hatzfeld hunne
avskära honom därifrån.

Men det var just vad denne beräknade göra. När Baner
kommer fram till Oders biflod Warthe och skall till att gå
över den, finner han »hela svärmem» av de fientliga armé-
erna före sig på norra stranden. Han låter sig dock ej för-
bluffa. Genast är han på det klara med, vad han nu skall
göra. Men ingen i armén får veta det, ingen utom möjligen
Lennart Torstensson, hans närmaste man. Baner var alltid
en mästare i att hålla tyst med sina planer. Och till god
del grundade sig kanhända hans anseende hos det högre
befälet just på denna förtegenhet och självbehärskning,
som kom officerarne att tro, att fienden ej kunde före-
taga sig något, som icke Baner genomskådat och var be-
redd på.

Hans beslut gick nu ut på att föra armén tillbaka västerut
till Oder i ilmarscher, så att fiendens huvudstyrka ej skulle
hinna dit, innan han redan kommit över. I fortsatta ilmar-
scher skall sedan tåget gå utmed västra Oderstranden till
Pommern. Men minst tre dagar behöver han ha ostörda
för att kunna lyckas. Hur få dem?

Det gäller att förmå de kejserliga att draga sig åt öster.
Varje timmes marsch av fienden i östlig riktning betyder
ju två timmars tidsvinst för svenskarne. Det är nu, som
Baner, för att begagna en fransk levnadstecknares ord,
»skarvar lejonhuden med rävskinnd.

Han förklarar öppet för vem som vill höra på, att han be-
stämt sig för att marschera österut genom Polen till Pom-
mern. Han sänder sin gemål och de övriga officersfruarna
samt den dyrbaraste delen av trossen till Polen. Han utfär-
dar order till officerarne att under marschen strängeligen
övervaka, att soldaterna ej utövade några våldsamheter mot
polackerna, eftersom Sverige levde i fred med detta folk!
Allt, som behövdes för härens underhåll, skulle de köpa
kontant. Slutligen kallar han till sig en ung officer, en
infödd brandenburgare, en av dem, som han anser minst
pålitliga. För honom förklarar fältmarskalken, att han nu
