404 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

Minnen från svenskarnes krigföring i Brandenburg både
under denna tid och i Gustav Adolfs dagar äro en mängd
skansar, »Schwedenschanzeno, såsom folket nu benämner
dem. De flesta av dem äro dock från mycket äldre tider.
— Gravar över stupade svenska officerare finnas också i en
mängd tyska kyrkor från denna tid.

När tiderna blivit lugnare igen, drabbades Baner av den
svåra sorgen att förlora sin goda, duktiga maka, som tro-
get följt honom i fält. Detta slag tog honom mycket
hårt, och soldaterna sörjde med honom »allas sin moder».
Gamla härdade krigare vittnade med ögonen fulla av tå-
rar, hur god och deltagande hon varit emot de lidande och
betryckta, och hur ofta hon blidkat den stränge fältmar-
skalkens vrede mot någon, som i ungdomlig yra förgått sig.

Ett vackert uttryck för hur djupt sorgen gripit den store
härföraren är det tack, han skrev till Axel Oxenstierna för
dennes kondoleansbrev över hans »hjärtans kära makas
saliga hädanfärd från denna jämmerdal och ingång i den
eviga fröjdesalem. Baner säger där: »Vilken bedrövelse,
jämmer och hjärtans sorg som drabbat och ännu utan uppe-
håll plågar mitt ängslade sinne, det kan jag varken med
penna eller med ord uttrycka, nu sedan jag finner mig vara
skild från henne, som i krigets stora vedermödor varit min
enda glädje och vederkvickelse, från denna goda, renhjärtade
kvinna, som med sin ljuva närvaro lättat så många bekym-
mer, så mycken sorg och möda. Och ej blott för mig utan
också för alla bedrövade har hon varit en tröst, och hennes
hjärtegoda blick har varit många till glädje. Därom vittnar
tillräckligt all sorg och suckan, gråt och klagan från både
hög och låg vid armén, såväl män som kvinnor.

Min egen sorg är så stor, att om Gud, den allsmäktige,
icke uppehölle mig genom sin Helige Andes kraft, skulle
mitt hjärta brista av bedrövelse och smärta. Det enda, som
förmår hålla mig uppe, är den tanken, att denna tunga olycka
härrör endast av Guds nådiga och goda vilja. Honom anropar
jag därför utan uppehåll om styrka och kraft att kunna
bära det tunga, alltför tunga korset.»

Men huru underligt sammansatta te sig ej för oss dessa
1600-talets blodfulla, robusta naturer! Knappt två veckor
