408 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

hejdas, vadan jag utan uppehåll måste hosta upp stora
mängder blod med stor ansträngning för min alldeles ut-
märglade kropp.

Visserligen söka läkarne trösta mig med att det ännu
finnes en tillräcklig mängd medel övriga att tillstänga blod-
källan med, och jag tvivlar icke på att de troget skola an-
vända all sin insikt och all möda därpå; men som jag bäst
känner min kropps invärtes konstitution, smärtor och sjuk-
dom, drager jag därav den slutsatsen, att den gudomliga
allmakten i sitt outgrundliga råd måste hava utsett denna
plats att inom kort bliva mitt slutmål. Jag betvivlar icke,
att Herren, den allvise styresmannen över all världen och
den allsmäktige beskyddaren av sin kyrka, skall ersätta
mig på min ringa plats och till sin tjänst välja ett annat
redskap, värdigare än jag.»

Fienderna hade emellertid fått kännedom om den svenske
överbefälhavarens farliga sjukdom och ämnade begagna
sig därav. Varje ögonblick kunde man vänta ett anfall.
Därför ville Baner med all makt tillbaka till sina soldater
igen. Hans pliktkänsla mot fäderneslandet förbjöd honom
psatt taga sin hand ifrån verket under den farliga tid, som
stundade» — det är hans egna ord i ett brev till Oxenstierna
från hans sista dagar. Visserligen kände han ju, att han
icke kunde leda härens rörelser. Men han skulle dock kunna
åse striden från sin hängbår; och fastän han numera hade
svårt att uttrycka sina tankar, borde han kunna vara till
någon nytta genom sina råd. Att han genom sådana an-
strängningar skulle påskynda slutet, visste han alltför väl.
Men de få timmar han kunde ha kvar ville han använda
till sitt fäderneslands tjänst.

När det väntade anfallet från de kejserliga kom — vid
Wolfenbättel i Braunschweig år 1641 —, fanns ej Johan
Baner. Soldaterna voro ostyriga och vwville ej fäkta mer.

>Flydd är nu det namns förtrollning,
som gav kraft och sammanhållning
åt en brokigt blandad här.
