JOHAN BANERS FÄLTTÅG. 409

Brusten är den blick, som tämde,
mer än rättarsvärdet skrämde,
spänd inunder fjäderhatten

i en trotsig soldenär.

Ren kring högkvarteret skocka
fräcka hopar sig och pocka:
”Promt vår sold vi vilja ha.
Annars gå vi till Oranien

eller sälja oss åt Spanien,
Turken, Påven eller Satan,
bara han betalar bra.”

Mitt i själva upprorsflamman
bergfast sluter sig tillsamman
svenskars, finnars ringa flock.
Deras trogna tårar falla

ned på fältherrns hand den kalla,
på den vissna lagerkransen,

virad om den dödes lock.

Att det kära stoftet värna
håller härens bästa kärna
vapenvakt kring hjältens lik

i en halvbränd by, vars kyrka
gömmer Sveriges sista styrka,
medan ute myteriet

fyller allt med vilda skrik.>

Då höll den franske överbefälhavaren ett manande tal
till legoknektarne och bad dem betänka, att de ännu hade
mellan sina led fältmarskalkens döda lekamen, som de måste
försvara. Och vid nämnandet av den oförgätlige, vördade
hjältens namn följde de utan tvekan sina anförare mot
fienden.

>Ingen gärd hans stoft skall sakna:
alla Wittstocks genljud vakna,
Wolfenbittels segeråskor

rulla stolt omkring hans bår.»>

» &

I sex års tid hade Johan Baner genom sitt snille så gott
som ensam upprätthållit den svenska vapenmakten i Tysk-
