TORSTENSSONS SEGERTÅG I KEJSARENS ARVLÄNDER. 415

Den nye fältmarskalken återupptog nu Gustav Adolfs
tanke att framtvinga fred genom att förlägga kriget till kej-
sarens arvländer, Böhmen, Mähren, Schlesien och Österrike.

Sitt första krigståg till kejsarens arvländer avbryter han
emellertid helt plötsligt och drager sig tillbaka till Sachsen.
Den kejserliga hären, anförd av den försiktige Piccolomini,
följer efter. Svenskarnes marscher bli alltmera brådstörtade,
avdelningarna upplösas och komma i oordning, och i samma
mån ökas förföljarnes iver. Hunnen fram till Leipzig börjar
Torstensson belägra staden. Men när fienden närmar sig,
upphör han plötsligt med belägringsarbetet och fortsätter
den brådstörtade marschen norrut. Intet tvivel mer: svens-
karne äro rädda och fly!l När den förföljande hären en ok-
tobermorgon 1642 uppnår Breitenfelds slätter, finner den
framför sig svenska armén — uppställd till strid. Torstens-
son hade hittat på ett knep för att locka sin försiktige mot-
ståndare till ett avgörande fältslag. Frukten blev en lysande
seger för de till antalet underlägsna svenskarne på det
slagfält, där Gustav Adolf segrat elva år förut.

Tack vare i främsta rummet det svenska kavalleriets
kraftiga attacker hade det hela avgjorts på tre timmar,
sedan först fotfolket, som jämte artilleriet bildade centern
i bägge arméerna, varit inbegripet i ett vildsint handgemäng.
Ett ögonvittne liknade de båda fientliga linjerna vid »två
ilskna hästar, som tilltygade varandra så, att de till slut
bägge av utmattning ingenting förmådde».

Men lika mycket som svenskarnes tapperhet och discip-
lin betydde Torstenssons fältherresnille för segern. Genom
sin mästerligt genomförda krigslist hade han lockat fienden
att inlåta sig i fältslag. Och det hade Torstensson vwvarit
så angelägen att få Piccolomini till just därför, att han kände
sig alltför underlägsen i antal för att angripa honom i en
stark ställning, som denne själv valt. Österrikarnes bestört-
ning i det avgörande ögonblicket över att se de förskrämda
flyktingar, som de trott sig förfölja, plötsligt rycka fram
i slagordning för att möta dem öga mot öga var för svenskarne
ett moraliskt övertag över fienden, värt lika mycket som en
halv seger.

Men segern var dyrköpt. Bland de många tappra, som
lågo på slagfältet, var våghalsen Erik Slang, som här fick
