416 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

sin sjätte kula genom kroppen, den som tog hans liv. Fal-
len var också Torstenssons närmaste man, den utmärkte
generalfälttygmästaren Johan Lilliehöök, som kunde sä-
gas ha för Torstensson varit, vad denne själv var för Baner.
Hans sista ord till sina gossar voro: »Barn, jag dör nöjd, ty
nu har jag visat er vägen.»

Torstensson hade själv svävat i största livsfara. Hans
häst träffades i ryggen strax bakom sadeln av en kanonkula,
som slet med sig ett stycke av hans livpäls och dödade två
personer i hans omgivning.

&

Efter segern vid Breitenfeld bröt Torstensson åter in i
kejsarens arvländer men fick där befallning från svenska
regeringen att gå mot Danmark. Ehuru han flera gånger
känt sig så sjuk, att han begärt avsked, tvekade han ej
inför den nya ansträngande plikten.

Litteratur: J. C. v. Hofsten, Från Sveriges storhetstid; inb.
kr. 1: —
Sanfrid Welin, Lennart Torstensson (Läsning för
svenska folket för år 1904).

Kriget med Danmark 1643—10645.

Varför det måste bli krig.

blivit huvudmakten i Norden. Lätt är det att tänka

sig, med vilka känslor Danmarks konung och folk
skulle se svenskarne skära lagrar på den mark, där deras
eget uppträdande tagit en ända med förskräckelse. Här gällde
det ännu en gång ledarskapet i Norden och mer än så.

I de dagar, då svenskarne bestämde sig för att deltaga i
tyska kriget, var i rådet fråga om att först gå mot Danmark,
ty man fruktade, att detta skulle överfalla Sverige, ifall
Gustav Adolf lede motgångar i Tyskland. Gustav Adolf
yttrade därvid: »Dansken är såsom den där är stadd i en
liten båt emellan tvenne stora skepp, som vilja löpa genast

GENOM Gustav Adolfs segertåg i Tyskland hade Sverige
