KRIGET MED DANMARK 1643—1645. 425

ning som fanns i den danske agentens hånfulla skriverier
från Stockholm angående den nybyggda svenska flottan:
Om ett bland de största örlogsskeppen hade han t. ex. för-
täljt, att det sprang läck, så snart det kom ut i sjön, och att
när man sköt lösen ombord, »buldrede det lig et raadent Ey».

Emellertid var Danmark nu räddat — tack vare sin flotta
och sin konung — ty slaget på Kolberger Heide hade visat, att
den svenska örlogsmakten ej var tillräckligt stark, för att en
landstigning på de danska öarna skulle kunna sättas i verket.

LJ

För att reparera de skador, som de svenska fartygen lidit,
löpte Fleming med sin flotta in i Kielfjorden. Efter en tid
kom emellertid den danska och lade sig utanför.

Kung Kristian var idel belåtenhet över att så »oha fått de
skälmarne i ett håb, där de till sist måste duka under av
brist på proviant och friskt vatten. För var dag som gick
blev han allt säkrare på sin sak och började tala om att efter
svenska flottans tillintetgörande »gå med några tusen man
rakt på de svenska skären» och hota Sveriges huvudstad.

Danskarne uppkastade nu en skans på stranden mitt för
svenska flottan, förde dit några skeppskanoner och började
beskjuta det svenska amiralsskeppet. En kula slog in i Klas
Flemings kajuta, träffade amiralen just när han stod och
stvättade sina händer och sitt ansikte» och avslet högra låret
på honom. Fleming kände, att hans stunder voro räknade.
Han kallade då de ombordvarande officerarne till sig, tog av-
sked av sina vapenbröder och manade dem att strida manli-
gen, så att flottan kunde återkomma till svenska skären.
Till sist anmodade han Karl Gustav Wrangel att över-
taga befälet. på amiralsskeppet. Kort därefter förlorade
Fleming medvetandet och utandades sin sista suck.

Knappt hade den fallnes stoft hunnit kallna, förrän vinden
började bli gynnsam för utbrytning. Sedan skeppscheferna
tagit ett sista farväl av sin tappre amiral, beslöt man våga
det avgörande försöket. Med släckta lanternor gåvo sig
fartygen av, och tack vare nattmörkret lyckades de komma
förbi fienden, utan att denne märkte ett dugg. Det var en
bitter missräkning för Kristian.

LJ
