428 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

till Jämtland, är införlivandet med Sverige av de två nord-
ligaste Dalasocknarna, Särna och Idre. Fastän de lågo
öster om fjällryggen, tillhörde de Norge. Men svenska re-
geringen tyckte nu, att man borde passa på och göra en
ändring. Det voro Morakarlarne med om, och ett par hundra
man samlade sig, beväpnade med spjut, bågar och jakt-
bössor, en marsdag år 1644 och tågade i väg upp genom
Älvdalen. Som anförare hade de den allmänt avhållne
kaplanen i Älvdalen, vällärde herr Daniel Buscovius, som
av landshövdingen blivit på dalmasarnes begäran förordnad
till »major» för den uppbådade landstormen. »Få vi vårom
Daniel med oss, så farom vi glade åstad», hade de sagt
till länets myndige hövding. Ty den nybakade majoren
var känd »som den där ej skydde ett nappatag, om ock-
så det vore med självaste fanem, Som adjutanter hade
mäster Daniel på ena sidan en gammal soldat med mu-
sköt, på den andra klockaren med bönboken. Där-
med ville han visa, att man erbjöd Särna- och Idreborna
»svensk gudstjänst, lag och rätts;, men att om de ej ville
mottaga detta, skulle man »hemsöka dem med eld och
svärds.

Efter fyra dagars färd på skidor kom skaran tidigt en mor-
gon fram till Särna kyrkoby och kringrände de oförberedda
inbyggarne. Hit kallades nu även folket från Idre för att få
höra Morakarlarnes anbud. Men det fick också höra en präst
förkunna Guds ord, och det var en i dessa nejder alldeles för
ovanlig tilldragelse, för att den ej skulle ha åsyftad verkan.
Härom sjunger skalden Edvard Fredin i diktcykeln »Vår
Daniels:

>Och gamle Bröms Mikels till orda tog,
den äldste i byalaget:

”Vi leva i armod i villande skog;

vad frosten icke om hösten slog,

oss varder av fogden taget.

Av brunaste barken vi baka vårt bröd,
men ingen nar till oss sett i vår nöd.
Och kungen? Han leva lärer

långt, långt härifrån — jag vet icke var —,
och föga för oss är han landsens far,
men skatten han dock begärer.
