KRIGET MED DANMARK 1643—1645. 433

handen och flyttade den sedan över i den vänstra. Därpå tog
han den danska traktaten i högra handen, satte denna korsvis
över den vänstra samt gav det danska exemplaret åt den
svenske sekreteraren och det svenska exemplaret åt den dans-
ke. Fanfarer blåstes på den svenska och danska sidan, varvid
kommissarierna trädde ut ur sina tält och i högtidlig pro-
cession tågade fram till franska sändebudet. Den danske
rikshovmästaren höll ett längre tal, tackade medlaren och
uttalade den förhoppningen, att freden skulle bliva varaktig,
samt lyckönskade den unga drottningen till hennes regerings-
tillträde. Axel Oxenstierna besvarade talet i artiga ordalag,
varefter kommissarierna togo varandra i hand och språkade
en kortare stund i all förtrolighet. Sedan återvände varje
lands representanter till sina tält. Bondfolk från både Små-
land och Bleking hade samiat sig i nejden och gav under dans
och sång sin glädje tillkänna över att fred var sluten i Norden.

De anade säkerligen ej, hur betydelsefull denna fred var.
Men det gjorde de statsmän som ingått densamma. De visste,
att vågskålen i Norden nu hade sänkt sig till Sveriges förmån.

x

Ett lysande mottagande erhöll Axel Oxenstierna, när han
i spetsen för fredskommissarierna gjorde sitt intåg i Stock-
holm. Den unga drottningen, som året förut tillträtt rege-
ringen, utnämnde honom i närvaro av de övriga riksråden
till greve av Södra Möre i Kalmar län med ett grevskap, som
innefattade ej mindre än elva socknar och lämnade en års-
iakomst av 200,000 riksdaier specie, vilket med hänsyn till
varuvärdets förändring skulle motsvara omkring 2!/2 milli-
oner kronor i våra dagar. De ord av tacksamhet och erkänsla,
som drottningen vid detta högtidliga tillfälle riktade till sin
faders gamle vän, teckna på ett träffande sätt den store riks-
kanslerns livsverk. »Såsom min käre herr fader», yttrade hon,
shaver varit en stor konung, vars like aldrig hos oss tillförne
varit haver och kanske härefter icke så snart kommer, så
haven I ock varit den där med råd och dåd hulpit honom i
hans stora planer, haft den äran att vara den store konungens
minister, så att det är ej lätt att säga, vilkendera som haver
varit lycksaligare, antingen I att hava haft en sådan herre
eller han att bliva tjänt av en sådan 1jänare.»
