440 GUSTAV ADOLFS LÄRJUNGAR FÖRA SVERIGES HÄRAR.

att fred var sluten. Högsta befälet över svenska armén fördes
då sedan ett par månader tillbaka av drottning Kristinas
kusin hertig Karl Gustav, son till Gustav Adolfs syster
Katarina och pfalzgreven Johan Kasimir. Nu avbrötos alla
krigsföretag, och den unge överbefälhavaren gav uttryck åt
den allmänna glädjen över vad som skett, när han till sin
fader skrev: »Att freden blivit oss given under mitt befäl
är för mig en evärdlig ära, som jag skattar högre än alla
segrar i världen.»

Men minnet av »svenska kriget i Böhmen» levde i den böh-
miska litteraturen, bland annat i ett skådespel med detta
namn. Och landets mödrar av katolsk tro omdiktade den
allmänt sjungna strofen om Oxenstierna sålunda:

>Bed min lilla gosse, bed!
I morgon kommer svensken vred.

Oxenstierna kommer med.
Därför varmt och ödmjukt bed!>

Så togo slaverna här skadan igen för allt fult, som svens-
karne sagt om de rysliga o»krabaterna»; och det är — skriver
en författare på detta område — »lustigt att konstatera,
hurusom vår präktige, humane rikskansler utmålats såsom
själva busen för slaviska bondungar».

I Brönn firar man än i dag en folkfest, vars egentliga ur-
sprung lär vara en tacksägelsehögtid med anledning av att
Mähren befriades från trettioåriga krigets »alte Schwedena.

Litteratur: Alfred Jensen, Svenskarna i Prag (Ord och bild för
år 1907).

Vår största diplomatiska bedrift.

EDAN 1637 hade fredsunderhandlingar börjat mellan
RSverige och kejsaren, men Ferdinand visade icke på

länge något allvar med sin så kallade fredskärlek. Dess
värmegrad sjönk och steg alltefter krigslyckans växlingar;
och så gick år efter år, utan att man tycktes komma avgö-
randet närmare. Emellertid kom man överens om att en stor
fredskongress skulle hållas i städerna Osnabräck och Män-
ster i Westfalen. Men först i mars 1644 behagade de franska
sändebuden anlända till Mänster, som var utsett till mötes-
ort för dem. Då ansåg även huvudmannen för den svenska
