VÅR STÖRSTA DIPLOMATISKA BEDRIFT. 445

Ett dylikt ingripande från Sveriges egen drottning var
naturligtvis en hämsko på deras arbete, som ville söka åt
vårt land förvärva så stora fördelar som möjligt. Vad Sverige
emellertid erhöll i Westfaliska freden, vilken underskrevs den
14 oktober 1648, var Vorpommern!— så kallades Pommern
väster om Oder — och av Hinterpommern högra Oder-
stranden, öarna Riägen, Usedom och Wollin, staden
Wismar med område samt biskopsdömena Bremen? och
Verden. Varför just dessa spridda områden? Jo, därmed
behärskade Sverige mynningarna av tre tyska floder, och
Wismars utmärkta hamn var slutpunkten för en fjärde sam-
färdsled, nämligen huvudvägen från Elbe till Östersjön.
Till gottgörelse åt de trupper, som stodo i svensk tjänst, an-
slogos 5 millioner riksdaler.

Först i september 1649 började emellertid dessa medel ut-
betalas, och de svenska trupperna kunde då småningom av-
väpna samt utrymma sina erövringar i Tyskland. Begynnelsen
av denna procedur firades av Karl Gustav i Närnberg 1649
med en stor »fredsmåltid», som blev vida berömd. Mitt på
bordet var anbringad en springbrunn med välluktande vat-
ten, och i ett av fönstren satt ett förgyllt lejon och sprutade
vin ned till folkmassan därutanför. Fram på natten inträdde
Karl Gustav Wrangel med trettio musketerare i salen och lät
avfyra den ena glädjesalvan efter den andra, ett nöje, som
dock icke synes ha fullt uppskattats av de tyska gästerna,
ty det berättas, att många av dem »blevo illa till mods och

smögo sig borts.
x

Sveriges stormaktsställning var genom westfaliska freden
befäst och erkänd. Den var lönen för svenska folkets vackra
bragd att rädda sina trosförvanter i Tyskland. Vid själva
fredsslutet hade Sveriges diplomater med kraft arbetat även
för de tyska protestanternas rätt. Freden gav också samma
rättigheter åt Tysklands protestantiska furstar och styres-
män som åt de katolska. Det var den varaktigaste frukten
av Gustav Adolfs ingripande.

Litteratur: C. T. Odhner, Sveriges deltagande i Westfaliska
fredskongressen.

1 Hertig Bogislaus hade dött år 1647. Därmed utslocknade hans
ätt. — ? Däri ingick dock ej staden Bremen.
