KRISTINAS GUNSTLINGAR. 465

viskades om ett otillbörligt inflytande, som han skulle utöva
både över drottningens person och över hennes politik. Men
rannsakar man de svenska källor, som ha något historiskt
värde, finner man, att det ena påståendet lika litet är sant
som det andra. Det var ju en helt naturlig sak, att Kristina
skulle visa tacksamhet och tillgivenhet mot den hon betrak-
tade som sitt livs räddare; och särskilt i nervsjukdomar gäl-
ler det ju för läkaren att i grund lära känna den sjukes själs-
tillstånd, om han skall kunna bringa bot. Brevväxlingen
mellan drottningen och läkaren ger heller icke minsta stöd
för de rykten, som personliga och politiska avundsmän till
Bourdelot utspredo.

Kristinas gunstlingar.

tyglar. Ingen fick hjälpa henne — då bleve ju ej äran

hennes. Den mäktige Axel Oxenstierna stod henne i
vägen. Bort därför med den gamle trotjänaren, som snart
fick det beskedet av sin unga härskarinna, att hon ej längre
behövde någon förmyndarel Gång på gång blev han förbi-
gången vid avgörandet av ärenden, som hörde till kansliet,
och stundom fann han sig föranlåten att draga sig tillbaka
till privatlivet på landet. Men han bibehöll dock sitt äm-
bete, och till någon avgörande brytning mellan honom och
drottningen kom det lyckligtvis aldrig.

När den gamle rikskanslerns stjärna bleknade, började det
talas om yngre män, som vunnit drottningens gunst. Livlig
och spirituell som hon var, kände hon sig mera dragen till
det lysande än till det gedigna. Ryktbarast bland hennes
unga gunstlingar var greve Magnus Gabriel De la Gardie,
son till fältherren Jakob De la Gardie och den sköna Ebba
Brahe. Sin moders avbild, som Magnus Gabriel var till det
yttre, hade han redan som barn vunnit allas hjärtan. Lätt
hade han att lära sig allting, och mot alla, som han träffade
samman med, var han älskvärdheten själv. Vid tolv års
ålder sändes han till Uppsala universitet, icke för att taga

SJÄIJV ville Sveriges unga drottning sköta maktens
