474 KRISTINA, SVERIGES REGERANDE DROTTNING.

visa sig vid hovet, förrän han rentvått sig från skammen
att ha stått där som bakdantare, och låter honom tydligt
förstå, att en duell är enda möjligheten.

En tvekamp mellan en hög riksämbetsman och en simpel
överste ansågs emellertid efter den tidens uppfattning icke
ståndsmässig — och De la Gardie var uppenbarligen glad
över att så var förhållandet. Men inför Kristina var det
ingen ursäkt; hon dömde i saken med vida mer manlig in-
stinkt än De la Gardie och fann, att bakdantaren också var en
feg pultron. Ja han hade icke ens så mycket mannakraft i sig,
som behövdes för att rida ut stormen. Tvärtom förödmju-
kar han sig ytterligare genom att till höger och vänster an-
lita bönemän. Ej nog med att han skriver till sin svåger
pfalzgreven Karl Gustav; han söker också hjälp hos den
gamle rikskanslern, som han själv i sin lyckas dagar berett
så mången bitter stund. Bägge äro de dock villiga att stå
honom bi.

Helt oväntat får han emellertid från annat håll erbjudande
om en hjälp, som lovar mera, nämligen från en skotsk överste
vid namn Hamilton, vilken synes ha stått väl vid hovet.
Hur betecknande är det ej för De la Gardies natur, att han
nu genast är färdig att yttra sig med likgiltighet, ja över-
mod om Axel Oxenstiernas mellankomst, som han ej tycker
sig behöva vidarel »Man gör saken stor och farlig, mera än
behov göres, varåt jag lers — så överlägset yttrar sig nu
den, som nyligen stod där ynklig och bedjande. När han
därtill får vetskap om att drottningen mycket nådigt mot-
tagit hans mor och hans maka, som å hans vägnar upp-
vaktat henne, finns iu ingen anledning till ängslan mer.
Allt synes vara så väl förspänt för De la Gardie, att stort
intet annat återstår för honom, än att sätta sig i sin vagn
och fara till hovet.

Så mycket fruktansvärdare kom slaget. De la Gardie hade
tillställt drottningen ett brev, vari den forne gunstlingen vi-
sade så litet takt, att han konstaterade sig nu ha goda utsik-
ter att återvinna hennes ynnest. Kristinas svar kom isande
kallt: det sammanträffande med drottningen, vilket greven
hoppats på, kunde hon icke bevilja honom, ty det skulle bli
fullkomligt gagnlöst. »Det tillkommer icke mig», skrev hon,
satt föreskriva botemedel för Ert onda: det är endast av Er
