I HOVETS GLANS. 493

tjänat en sådan lott? Nej, framhöllo de, »vi hava också
tagit del i vår andliga och timliga frihets försvar, vi hava
tillskyndat! riket många och stora länders. Och nu skulle
pnågra få draga nyttan däravi. — Den svenska allmogen
var van att vänta hjälp från tronen. Skulle den komma?
Till adelns stora harm höllo de ofrälse stånden enskilda
överläggningar, och från bägge hållen sökte man vinna drott-
ningen för sig. Kristina såg sig med nöje försatt i denna
ställning som skiljedomare mellan stånden och hade, som
vi senare skola finna, särskilda anledningar att underhålla
söndringen dem emellan. Därför uppmuntrade hon de
ofrälse, så länge hon behövde utnyttja dem — för att, när
den avgörande stunden kom, låta allt förbli vid det gamla.
Utan verkan blev den klagoskrift, som de ofrälse stånden
framlämnade med yrkan på reduktion. Men uppenbart
var, att dessa fordringar icke skulle kunna i längden avvisas
av regeringen. Det insåg också Kristina.
Litteratur: Ellen Fries, Riksdagen 1650 (i hennes bok >Svenska
kulturbilder ur 16- och 1700-talens historia>. Häft.
kr. 4:so; inb. kr. 6:—).

Rurik Holm, Joannes Elai Terserus. I.

Birger Lövgren, Ståndsstridens uppkomst. Ett
bidrag till Sveriges inre politiska historia under
drottning Kristina.

Gustaf Upmark, Svensk byggnadskonst 1530--1760.

I hovets glans.

ÅNGT ifrån att försöka råda bot på de sociala missför-
I hållandena, gjorde Kristina dem i stället för vart år, som

gick, allt värre. Under sin tioåriga regeringstid hann
hon med att mer än fördubbla antalet adliga ätter i Sverige.
En ny adelsman i veckan var det ungefärliga medeltalet.
Så många särskilt utmärkta män hade väl landet ändå näppe-
ligen fått i en hast, att en dylik massutdelning av utmärkelser
kunde vara av behovet påkallad. Tvärtom var det i många
fall både si och så med den nybakade »ädlingens» inre värde.
Hennes hovskräddare var kanske en utmärkt man på sin
post, utan att hans ande därför hade den heroiska läggning,

1 Förskaffat.
