506 KRISTINA, SVERIGES REGERANDE DROTTNING.

regentens värv av de dagliga små och stora omsorger, som
måste följa med allt organiserat arbete här i världen. Men
den delen av sin uppgift hade denna impulsiva, nyckfulla
natur för länge sedan ledsnat vid. Magnus Gabriel De la
Gardie berättade vid ett tillfälle i rådet, att en gång när
två sekreterare kommo in med en hop regeringshandlingar,
som drottningen skulle underskriva, »grämade hon sig myc-
ket över den sysslan, sägandes sig så gärna se förbemälte
sekreterare, som hon såge djävulen självsi. Med den hän-
synslösa beslutsamhet, som var henne egen, hade hon
snart funnit en utväg att komma ifrån svårigheterna: hon
skulle nedlägga kronan och för alltid lämna det tråkiga Sve-
rige.

Några varmare känslor för sitt fosterland hade Kristina
aldrig hyst, och man ser drag av den nyckfulla moderns
vantrevnad bland »de svenska klipporna» gå igen hos henne
också. Lika litet har hon känt några förpliktelser att verka
till gagn för Gustav Adolfs fattiga, trofasta folk, ty hon hade
aldrig sett längre i folkkaraktären än till den något grova
och råa ytan. Hon, den typiska överklasskvinnan av det
onyttiga slag, vars ledstjärna är egoismen, förmådde icke
känna med de små och oansenliga i samhället.

Och hur tedde sig väl framtiden för henne, som regerade
i detta karga land, där vetenskapernas och de sköna konster-
nas förädlade plantor aldrig tycktes kunna få rotfäste? Jo,
ändlösa tvister mellan samhällsklasserna var vad som vän-
tade henne. Bönderna ville, att hon skulle försvara dem
mot adeln, adeln, att hon skulle ställa sig på dess sida mot
bönderna. Överallt knot och strider och intriger! Hon var
uttråkad, trött på alltihop och ville blott komma ifrån det.
Fri ville hon känna sig, fri från alla plikter, fri från alla band!

I sin självbiografi har hon uttalat som sin bestämda över-
tygelse, att kvinnor aldrig borde regera. »Jag är», skriver
hon, »så fast övertygad därom, att om jag ägt döttrar, skulle
jag utan tvekan fråntagit dem all successionsrätt. Det är
nära nog omöjligt för en kvinna att på ett värdigt sätt full-
göra en regents plikter. Kvinnornas brist på nödiga kunska-
per och den svaghet, som vidlåder dem till både själ, kropp
och begåvning, gör dem oförmögna att härska. De kvinnor,
