508 KRISTINA, SVERIGES REGERANDE DROTTNING.

tolska gudstjänsten. Luterdomen kunde passa för tröga och
obildade -nordbor, men hon drogs till Söderns livliga folk
och till deras kyrka, vördnadsbjudande genom sin ålder och
sin makt. Så gott som alla begåvade och högre bildade män-
niskor, som hon träffat samman med, voro ju katoliker. Den
sympatiske Chanut var katolik. Snillet Cartesius var en lydig
son av den allena saliggörande kyrkan. Och det betydde för
drottningen mest av allt, detta, att tidens skarpaste tänkare,
som ställt sig tvivlande inför allt, dock levat och dött i tron
på den katolska kyrkans dogmer. Hon har själv sagt, att
den store filosofen i hög grad bidragit att omvända henne
till »den religion, som han orubbligt bekänt sig till, och i vilken
han dog med alla tecken på en sann fromhet».

Liksom Cartesius hade Kristina från tvivlets oro förts
fram till tro. Åter hade ett tvivelsjukt hjärta funnit ro ge-
nom att taga förnuftet tillfånga under tron, tron på påvens
ofelbarhet och alla de dogmer, som därav följa. Oförenliga
motsatser förenade i ett människohjärtal

Den förste, åt vilken Kristina anförtrodde sina katolska
sympatier, synes ha varit den jesuitpater, som följde portu-
gisiska sändebudet såsom biktfader. På drottningens begä-
ran anmodade han jesuitgeneralen att sända två av ordens
bästa män till Sverige för att diskutera religiösa spörsmål
med henne.

I februari 1652 uppträda två italienska adelsmän i Stock-
holm. De resa för sitt nöjes skull — förklara de — och vilja
gärna bli presenterade vid hovet. Så sker också. Mellan
dem och drottningen utspinner sig då ett viskande samtal,
liksom mellan deltagarne i en sammansvärjning på liv och
död — liv och död kunde det också gälla, om de bleve upp-
täckta i ett land med så stränga religionslagar som det dåtida
Sverige.

sÄren I de jag väntar?s spörjer drottningen.

»Det äro vi

sHaven I brev till mig?»

»Det ha vi.o

sIcke ett ord om dem till någon! Varen tysta som gravenir

I största hemlighet mottog Kristina nu dagligen besök
av de bägge förklädda jesuiterna. I maj sände hon den ene:
