KRISTINA AVSÄGER SIG KRONAN. 511

och bedyrar, att hon aldrig skulle kunna fatta tycke för
någon annan.

Men den dag kom, då hon ångrade sig och insåg, att
hon givit sitt löfte sav ovetenhet och ungdoms oförstånd,
då hon ej hade makt en bondegård att bortgiva, mycket
mindre förlova sig självs. »Den lille borgmästarenm», såsom
den robuste och frodige Karl Gustav fick heta, smakade —
för att använda ett modernt uttryckssätt — alldeles för myc-
ket av »biffstek och öb för en så sparsmakad och estetiskt
anlagd natur som Kristina. Nej, då var den sköne Magnus
Gabriel de la Gardie något annat! Han säges också ha skvall-
rat för drottningen om att Karl Gustavs erotiska känslor
voro av den jordbundna art, som ingenting hade emot att
söka sin tillfredsställelse i värdshusflickornas armar. Man
förstår av antydningar i Kristinas senare brev till sin ung-
doms trolovade, att hon misstrodde sin egen förmåga att
tillfredsställa en kärlek av detta robusta slag eller, kanske
rättare sagt, att hon i hemlighet fruktade, hon visste icke
riktigt vad.

Det fanns furstar i mängd, som eftersträvade hennes hand,
men ingen hade lycka med sig. När hon kom på det klara
med att hon aldrig skulle bli sin barndomsväns maka, lo-
vade hon honom i stället att aldrig taga någon annan till
äkta, och det löftet höll hon.

Fruktlösa blevo ständernas alla böner och påminnel-
ser, att drottningen borde ingå äktenskap. I stället före-
slog hon rådet och ständerna vid 1649 års riksdag att
utse Karl Gustav till tronföljare. På det sättet ville hon
betrygga tronföljden och bereda kusinen en ersättning för
det äktenskap han ansåg sig ha krav på. »En krona är en
vacker piga», yttrade hon vid ett tillfälle.

Rådsherrarne blevo högeligen överraskade över Kristinas
oväntade förslag och satte sig av alla krafter på tvären. Men
den 22-åriga drottningen visste att tysta ned diskussionen
genom att slunga den djärva beskyllningen i ansiktet på sina
grånade rådgivare, att de bara traktade efter att återinföra
valriket. Och när de ideligen återkommo till tanken på
drottningens giftermål med Karl Gustav, utbrast hon: »Jag
ser mig då tvungen att omtala för eder, att det är mig all-
deles omöjligt att ingå något äktenskap. Skälet härför för-
