KRISTINA AVSÄGER SIG KRONAN. 513

tryckte genom talmännen sitt beklagande av drottningens
beslut men lovade att pliktskyldigast taga hennes framställ-
ning i övervägande. Av bondetalmannens uppträdande vid
detta tillfälle har Wbhitelocke en målande skildring. Han
berättar, hurusom »en enkel lantman i spikbeslagna skor
och allmogedräkt steg fram och på sitt rättframma språk
sade: ”Vad tänker Ers Maj:t göra? Det oroar oss att höra
Er tala om att övergiva dem, som älska Er så högt som vi.
Kan Ni få det bättre än Ni har? Ni är drottning över alla
dessa länder, och om Ni lämnar detta stora rike, var skall ni
få ett annat? Om Ni det gör, skola både Ni och vi, när det
är för sent, få anledning till sorg. Därföre bedja mina kam-
rater och jag Er tänka bättre på saken. Fortsätt i selen,
Ers Maj:t, och var framhästen, så länge Ni lever, så skola
vi hjälpa Er, det bästa vi kunna, att bära bördan! Er fader
var en ärlig herre och en god konung och mycket verksam
i världen. Vi lydde honom och älskade honom, så länge han
levde. Ni är hans enda barn och har styrt oss mycket
väl, och vi älska Er av allt vårt hjärta. Hertigen är en ärlig
herre; och när hans tid kommer, skola vi göra vår skyldighet
mot honom. Men så länge Ni lever, vilja vi ej skiljas från
Er, och därföre bedja vi Er: skilj Er ej från osst

Sedan han så talatx, skriver Whitelocke, »klev han utan
krus fram till drottningen, tog hennes hand och skakade den
hjärtligt samt kysste den två eller tre gånger. Därefter vände
han henne ryggen, drog fram en smutsig näsduk ur fickan
och torkade tårarna ur ögonen.s — »Denne enkle bonde i
sin hemvävda dräkt inför Kristina och hennes lysande om-
givning, det var måhända det märkligaste i Sveriges rike,
som de utländska diplomaterna hade att beskåda i ett år-
hundrade, då bonden nästan överallt annanstädes var Jliv-
egem, säger Ellen Fries. »De fingo se, att det var, såsom
Axel Oxenstierna sade, ”en ära i Sverige att vara bonde-
son”.»

Under de närmaste dagarna höllo nu ständerna sina över-
läggningar i anledning av den kungliga propositionen, vilken
de ju ej kunde annat än bifalla. Drottningen betingade åt
sig ett ansenligt årligt underhåll från Sverige, vilket bestäm-
des att utgöras av alla inkomsterna från Öland, Gottland,
Ösel, Norrköping samt betydande områden i Tyskland.
