KRISTINA AVSÄGER SIG KRONAN. 515

Ingen kunde dock känna sig mera gripen av denna av-
skedsscen än Axel Oxenstierna. »Hon är dock den store
Gustav Adolfs dotter», suckade den gamle. Han hade på
sista tiden återfått sin drottnings ynnest, och hans ord vägde
alltjämt tungt i Sveriges politik.

En vacker bild av rikskanslern på gamla dagar ger White-
locke i sin dagbok. En januaridag 1654 erhöll ambassadören
besök av den då 70-årige stormannen. Engelsmannen skriver
därom: »Ehuru han ej bodde långt därifrån, åkte han dock
i en med sex hästar förspänd vagn, åtföljd av tio å tolv ka-
valjerer till fots och fyra betjänter. Han var en storväxt,
ståtlig och ganska vacker man med skinnfodrad sammets-
mössa på huvudet. Det grå håret och ett långt, brett skägg
bidrogo ej litet till hans behagliga utseende. Hans uppsyn
var på en gång allvarsam och livlig, och hans uppträdande
kännetecknades av värdighet, parad med mycken förbind-
lighet.

Strax vid ankomsten satte han sig med ryggen åt elden,
emedan den, som han sade, var besvärlig för hans ögon. Han
talade med mycken färdighet ett ganska vackert latin; och
ehuru han var hemma även i franska, ville han dock ej tala
detta språk, ty han kunde icke förstå, varför det skulle ut-
tränga de gamla romarnes, som var både vackrare och rikare.

Sitt samtal kryddade han med en mängd nöjsamma anek-
doter, och det roade honom att berätta händelser ur sin lev-
nad och tala om Gustav Adolfs bedrifter. Han bad om ur-
säkt för vad han kallade gubbaktig pratsjuka, men», till-
lägger Whitelocke, »det var ett stort nöje att höra honom,
och han visade mycken klokhet samt vidsträckta kunskaper
i allt vad han sade.

Den gamle berättade också om den tid han tillbragt i still-
het på landet. ”Jag var', sade han, ”så uttröttad av allmänna
värv, att denna stillhet var mig till stort behag. Arbetet hade
blivit en börda för mig, och mycket sällskap besvärade mig.
En del av tiden tillbragte jag med läsning, isynnerhet i den
Heliga skrift, varuti all visdom och den största förnöjelse
äro att finna. Niär mycket yngre än jag och torde få samma
anledning som jag att draga Eder tillbaka från stora
världen. Men tvivla icke på att Ni åter kommer i gunst!
Det rådet vill jag dock ge Eder att flitigt läsa Guds ord,
