534 KRISTINA, SVERIGES REGERANDE DROTTNING.

nes Majestät så fara omkring. Hava vi försyndat oss härtills,
så vele vi bättra oss nu och icke tillåta, att hon längre bli-
ver ett ludibrium».! Han föreslog att »hålla Hennes Majestät
på Öland och sända en manhaftig karl till hennes guvernör,
vilken grann och noga uppsikt med henne hålla skulle, att
hon intet finge taga sig något vidrigt före.» Förslaget be-
möttes emellertid av rikskanslern, hennes forne gunstling
Magnus Gabriel De la Gardie, med följande ord: »Hen-
nes Majestät låter aldrig bringa sig därtill utan varder förr
sättandes själva livet till än detta undergåendes.o

Oron låg Kristina i blodet, och länge stod hon ej ut med att
känna världen röra sig men själv befinna sig utanför rörelsen.
Snart var hon mitt uppe i storpolitiken igen. Bland annat
fick hon ett tag för sig att söka Polens krona, som Sigismunds
son Johan Kasimir avsagt sig år 1668. Vad som lockade
Kristina var egentligen själva spänningen i spelet om en
tron men knappast vinsten själv; och även om hon under
spelets fortgång piggade upp sig med fantastiska planer
på att i spetsen för Polens armé draga i fält mot kristenhe-
tens arvfiende, turken, så hade hon i själva verket tröttnat
på det hela, långt innan det var avgjort.

Men Azzolino hade tagit saken om hand och verkade av
alla krafter för hennes val. Kristina själv började rent av bli
ängslig för hans nit. »Är det verkligen så, att Ni vill bli
av med mig?» spörjer hon — kanske icke utan skäl — och
försäkrar, att hon redan tusen gånger ångrat, att hon nå-
gonsin tänkt på saken. Hon skulle bli otröstlig, om pla-
nen lyckades. Då måste hon ju lämna Rom och Azzolino
för att tillbringa sitt återstående liv bland ett barbariskt
folk, vars språk hon ej ens förstod. »Endast på det vwill-
koret, att Ni blir polack, tager jag emot Polens krona, även
om jag med den skulle erbjudas herraväldet över hela värl-
dem, försäkrar hon.

Utgången av kungavalet blev ock sådan, att Kristina
kunde draga en lättnadens suck.

x »

! Föremål för åtlöje.
