KARL GUSTAVS BARNDOMS- OCH UNGDOMSÅR. 549

vetter och allt ombytt). För övrigt var det ett enkelt liv,
som den blivande konungen även här förde. När Lengeus
år 1654 i egenskap av ärkebiskop satte kronan på Karl Gus-
tavs huvud, lär konungen ha viskat till sin gamle lärare:
»Skola vi nu gå och såga ved, käre far?» — en erinran om uni-
versitetslivets enkla förhållanden.

Hans moder upphörde ej heller under Uppsalavistelsen att
inskärpa sparsamhetens dygd hos sin son. »Kära barn,
skrev hon, »handskas sparsamt med dina penningar, att de
icke bli brukade till onödiga utgifterl Vår penningpung är
svag och tom, men den gode Guden skall åter fylla den, om
den brukas till Hans ära och allehanda dygder.» För övrigt
vittna breven om moderlig omsorg för hans hälsa. Pfalzgre-
vinnan bör till sin ledsnad av hans guvernör, att Karl Gustav
esomoftast är »ofrisker och full med fluss och elak vätska uti
kroppem. Hon undrar, om han kommer ihåg, att när sjuk-
domen ansätter honom, gnida sig med varmt ylle, som rökts
med rökpulver. Hon vill också veta, om han ordentligt två
gånger i veckan (!) sköljer mun och tänder med det vatten,
hon givit honom med sig. »Och glöm ickes, tillägger hon, »att
äta bröd, för annars får du en slemmig mage.»

Hur sympatiskt verkar det icke att se furstesonen avböja
professorernas anbud att låta välja sig till rector illustris, en
hederspost, som den jämnårige Magnus Gabriel De la Gardie
ej långt därefter skulle med förtjusning mottagal En tungt
vägande orsak till Karl Gustavs vägran var hänsynen till
de stora utgifter, som voro förbundna med rektoratet.

Karl Gustav hade nu passerat slyngelåldern, och hans till-
dragande egenskaper kunde göra sig fullt gällande. Överallt
vann han hjärtan genom sitt älskvärda och rättframma upp-
trädande, och bland både lärare och kamrater ingav han
genom sin vetgirighet och sitt klara huvud de bästa förhopp-
ningar för framtiden. Sina studier bedrev Karl Gustav med
det resultatet, att han kunnat betecknas som den kunskaps-
rikaste bland Sveriges regenter ända tills Oskar I blev konung.

Enligt tidens sed avslutades Karl Gustavs uppfostran med
en längre tids utrikes vistelse. I rikt mått förstod han att
begagna sig av de tillfällen till bildning, som erbjödo sig i
Frankrikes huvudstad; och av särskilt stort värde för honom
