POLSKA OCH RYSKA KRIGEN. 557

varandra och sålunda förvandla Östersjön till ett
svenskt inhav. Då skulle från flodmynningarna Polens
handel kunna beskattas på samma sätt som Rysslands och
Nordtysklands, och Sverige skulle vinna de inkomster landet
behövde för att hålla sig uppe som stormakt; det svenska
väldet skulle kunna »bestå på sig självs. Detta Östersjö-
välde har hägrat både för Gustav Adolf och för Karl Gustav.

Nu lågo Polen och Ryssland i en kamp på liv och död.
Ryssland var i begrepp att störta sig över Polens kustländer
och hotade således att på den vägen tränga fram till Öster-
sjön och omintetgöra verkan av den skyddsmur, Gustav
Adolf uppfört mot ryssen. Detta måste Sverige till varje
pris förhindra. Karl Gustav yttrade om Polen: »Bättre är,
att vi hava ett stycke därav, än att en annan skall hava't
sin kos.» Detsamma tyckte också ständerna på 1655 års
riksdag, då de gåvo konungen fria händer att börja kriget.
Nog var det nu mången »ärlig krigsbuss» från trettioåriga
krigets dagar, som drog en lättnadens suck, när han åter
hörde värvningstrummorna röras; ty många voro de, som i
sju långa år gått och knotat över den onda tiden. Hör t. ex.
vad en av dessa krutgubbar skriver till sin son år 1651: »Här
är nu så dyr tid på penningar, att de, snarast sagt, äro intet
att bekomma, sedan kriget blev allt.!? Där är mången män-
niska, som önskar till Gud, att det ginge snart om igen.? Där är
mången, som nu gått utan tjänst, som kriget har tillförene
fött.»

När krigsbeslutet fattades, förelåg, som sagt, ett fall av
nödtvång för den svenska stormakten. Visserligen kan man
ej säga, att varken nu eller då Gustav Adolf angrep tyske
kejsaren någon överhängande fara hotade vårt land, men
i bägge fallen var det blott en tidsfråga, när kriget skulle
komma. Att invänta det med korslagda armar hade blott
haft till följd, att svenskarne fått utkämpa det under ogynn-
samma förhållanden, och att den fredliga befolkningen blivit
utsatt för krigets hemsökelser. Ännu levde de hemska min-
nena från Kalmarkrigets dagar. Med all makt måste man
söka förhindra, att en dylik förödelse ännu en gång Ööver-
ginge Sveriges land. Både Gustav Adolf och Karl Gustav
anfalla för att icke bliva anfallna.

! Slutade. — ? Snart började igen.
