564 KARL X GUSTAV.

ken i svenska riksarkivet. I själva verket utgjorde de be-
lägrande blott 1,100 man och saknade belägringsartilleri,
medan klostret hade ett fördelaktigt läge på ett berg, var
befäst med starka murar samt stormfria gravar och försvara-
des av en ordentlig garnison på minst 400 man med grova
kanoner till sitt förfogande.

Att beteckna de tillbakaslagna angriparna som svenskar
är också omotiverat, eftersom inget svenskt regemente och
troligtvis ingen svenskfödd officer var med vid Czetochowa.

Händelsen fick emellertid stor betydelse, ty den rubbade
tron på svenskarnes oövervinnelighet. Den har gått igen
i den polska litteraturen alltifrån samtida rimkrönikor ända
till Sienkiewicz” historiska roman »Syndafloden» i våra dagar.
Sienkiewicz har för övrigt byggt sin roman på en dylik gam-
mal rimkrönika, som i mörka färger utmålar svenskarnes
gruvliga framfart men ändå icke kan låta bli att ge ett visst
erkännande åt deras manstukt i jämförelse med ryssarnes,
»vilka icke hade försyn varken för rena jungfrur eller för
oskyldiga barn».

Som en lavin växte den polska folkrörelsen, och det tycktes
omöjligt att bryta dess kraft. Det lätta polska kavalleriet
var allestädes närvarande och oroade ständigt fienden, men
då dessa krigare mötte något kraftigare motstånd, voro de
spårlöst försvunna — för att snart dyka upp igen. Svenskar-
ne gjorde snabba marscher genom landet härs och tvärs,
segrade i alla strider och drevo fienderna fram och tillbaka
på öppna fältet — men Polens herrar blevo de ändå icke, ty
landet hade inga starka fästningar, varifrån befolkningen
kunde hållas i schack.

En gång i mars 1656 blev Karl Gustav under en ansträng-
ande marsch från sydligaste Polen norr ut instängd i sump-
markerna mellan Weichsel och dess biflod San. På Vvänstra
stranden av Weichsel stod en fientlig här, minst dubbelt så
talrik som svenskarne. På östra stranden om San väntades
dessa av en annan styrka, ungefär jämnstark med deras egen.
Söder ifrån oroades de av strövkårer. Fienden jublade.
Konungen av Sverige hade, sade man, trott, att lyckan var
fyrkantig, fastän alla ansett henne vara rund som ett klot.
Men nu hade han också fått se, att hon kunde rulla. Över-
