POLSKA OCH RYSKA KRIGEN. 569

Den tredje dagens strider slutade med polackernas flykt.
Den ärorika segern vid Varschava fick dock inga betydande
följder, ty den svenska hären var för svag för att förfölja
fienden; och kurfursten, som ej unnade sin bundsförvant
några fördelar utan i stället rivaliserade med Karl Gustav,
vägrade att följa svenskarne söder ut.

Ännu mindre gagn hade Karl Gustav av en ny bundsför-
vant, som han fick i Siebenbärgens furste Racoczy II, son
till den Racoczy, som en gång skulle ha hjälpt Lennart Tor-
stensson. Siebenbärgaren kom till Karl Gustav med 30,000
man, men det var idel hoprafsade skaror, som käbblade med
varandra och med sina anförare, och deras krigsrörelser för-
svårades oerhört av den ändlösa tross de släpade med sig.
Där funnos väldiga fordon fullproppade med kvinnor och
barn och förspända med ända till tio par oxar.

Lika ståtliga som hövdingarne i denna härskara togo sig ut
i rustningar, glänsande av guld och ädla stenar, lika grymt
okunniga voro de i härförarkonstens enklaste grunder. Ra-
coczy själv var en äkta österländsk despot med stora preten-
tioner på sin bundsförvant men feg och slö och alldeles odug-
lig att leda några företag. Disciplinen inom hans s. k. armé
karakteriseras ypperligt genom följande samtida svenska
uppgift: »När armén i full slagordning marscherade och en
fattig hare kom sättande över fältet, foro hela regementena
med största hurtighet ut efter den uslingen; och hade han
understundom den hedren, att 50 standarer följde honom i
fullt galopp.»

Med sådana horder kunde ingenting uträttas, och efter
föga mer än en månads gemensam kampanj såg Karl Gustav
utan saknad sin bundsförvant vända hem till sitt land igen.

Racoczy hade ledsnat på fältlivets vedermödor och läng-
tade tillbaka till sitt vanliga liv i lättja och njutningar.

& +
k

Under den bekymmersamma tiden strax före slaget vid
Varschava hade ryssarne börjat krig mot sin medtävlare om
Polens land. De bröto in i de svenska Östersjöprovinserna
och härjade förskräckligt på landsbygden, men Riga höll
sig mot den mångdubbelt talrikare fienden. Här, som vid
Varschava, visade det sig, att det icke är massorna, som äro
