Ur Erik Dahlbergs dagbok.

berg, födder till denne usle och eländige världen uti

Stockholms stad och Gråmunke gränd av ärlige och
kristelige föräldrar. Gud, som haver mig, fattige kreatur,
skapat och låtit utan något lyte komma i dagsljuset, förläne,
att jag uti detta timmeliga livet må kristeligen, gudeligen,
ärligen och väl leva, och förläne mig med allom kristtrognom
efter detta livet en evig fröjd, glädje och salighet!» — Så
börjar Erik Dahlbergs dagbok.

Erik Dahlberg var en man av folket. Men genom begåv-
ning och arbetsamhet skulle han komma upp till en hög och
ansedd ställning i samhället. Redan i skolan gjorde han sig
"bemärkt som en duktig pojke. Särskilt tilldrog sig hans
vackra sångröst uppmärksamhet. »Som Gud och naturen
mig hade begåvat med en ljuvlig röst, alltså blev jag ock
hållen för den bäste sjungare i hela skolan och därföre av
var man mycket älskad och avhållens, skriver han i dag-
boken.

Vid tio års ålder var han både fader och moderlös. Han
fick då sin farbror till förmyndare. Denne sörjde för att
Erik fick en god utbildning, och när gossen blev sexton år,
skaffade han honom anställning i Pommern hos den ämbets-
man, som hade att sörja för underhållet av de svenska trup:
perna i norra Tyskland. Men hur pass oegennyttigt far-
brodern förvaltade sin lille brorsons arv, det är en annan
fråga. Själv gör denne i sin dagbok följande reflexion om
vad som skedde, när deras vägar för alltid skildes: »Vid
avskedet förärade han mig fyra riksdaler, vilket då var min

» ! NNO 1625 den 10 oktober är jag, Erik Jönsson Dahl-
