UR ERIK DAHLBERGS DAGBOK 579

sin gravplats oppå kyrkogården, varest han hade ärnat låta

mig begrava. Men den allsvåldige Guden vare pris och ära,

som mig för denna gången ifrån sådan eländighet frälstel»
x

I december 1656 uppenbarade sig den försvunne åter i
svenska lägret, frisk och färdig. Konungen lärde sig sätta
alltmer värde på den unge officerens duglighet och käcka
mod. Kostlig är t. ex. berättelsen om hur Dahlberg fick
den väl befästa staden Brest-Litovski i Lithauen att ge sig.
I dagboken skildrar han, hur stadens garnison »häftigt med
stycken och muskötekulor kring om sig spottade». Dahlberg
hade emellertid satt sig i sinnet att ta reda på, hur pass
starkt fästningens läge var, och rekognoscerade med sådan
iver, att han riskerade livet.

När konungen såg, hur våghalsigt hans oumbärlige ingen-
jörofficer utsatte sig för fiendens kulor, lät han genom upp-
repade bud, bland dem en trumpetare, uppmana honom att
draga sig tillbaka. Dahlberg lydde men beslöt att på åter-
vägen begagna sig av trumpetaren för att komma fästningen
ännu närmare. I närheten av stadsporten låter han mannen
blåsa an och sakta rida fram mot staden. Dahlberg rider
efter steg för steg, och när han kommer inom hörhåll, låter
han trumpetaren utropa, att konungen av Sverige skickat
en officer att tala med de belägrade. Dessa svara, att det
icke är krigsbruk att komma en fientlig fästning så nära,
men Dahlberg uppehåller dem med prat och gör under tiden
lugnt sina iakttagelser om fästningens belägenhet. ”Till slut
tycka de polska officerarne emellertid, att det går för långt,
och kommendera »Ge fyr!s Men då ropar Dahlberg till dem:
»Trots, att I skjuten ett skott! I skolen veta, att konungen
i Sverige har 80,000 ungrare och kosacker hos sig. Och inom
en timma skall icke en levandes själ vara av eder i Brest, om
I haven det hjärta att skjuta efter mig, som konungen till
eder i god mening sänt haver.» Med dessa ord rider han
sin väg »så sakteligen; och skedde icke ett skott;, tillägger han.

Men när han kom tillbaka till konungen, som åsett alltsam-
mans, »vankades det över alla måtton bannor:, fastän ko-
nungen i grund och botten var belåten både med Dahlbergs
iakttagelser och med resultatet, som blev, att polackerna i
