582 KARL X GUSTAV.

än vatten. Även hästarna sleto mycket ont på grund av fo-
derbrist. Under sådana förhållanden slappnade krigstuktens
band, och rymningar börja bli rätt vanliga. Därtill svärmade
»grabaters och andra »sbuskeklippare» omkring armén och
vållade den stort avbräck. Nationalhatet tog sig uttryck i
heniska dåd, såsom när en av göingarne, kallad »Lille Jon»,
med en kniv »filade av halsen» på en fången småländsk dra-
gon, vilken ansågs vara shård», så att varken skott eller svärds-
hugg bet på honom.

Själva krigshändelserna inskränkte sig alltjämt till smärre
strider, än på skånskt än på halländskt område. Men slut-
ligen ledo de svenska vapnen en så pass allvarlig motgång
i södra Halland, att man måste prisge landskapet åt fienden
och draga sig in i Småland. Då voro både folk och hästar
så illa medfarna, att största delen knappt var brukbar i
fält. Kavalleriet befann sig i så uselt tillstånd, att »ryt-
tarne måste så gott som släpa hästarna efter sig», säger
Stenbock.

Ett svenskt infall i Bohuslän misslyckades också, dock
utan att vålla några avsevärda förluster.

Under dessa svåra förhållanden var det dock ett glädjande
tecken, att smålänningarne, när man tog dem rätt, visade
stor beredvillighet att lämna proviant och furage till armén,
ja de lovade även att själva göra förhuggningar och gå
man ur huse, om fienden skulle vända sig mot deras lands-
ända.

Snart kommo dock från Jylland underrättelser, som med
ett slag klargjorde för danska regeringen, att dess trupper
behövdes på annat håll. De drogos därför ur Halland igen.
De flesta fördes över till Själland, och återstoden förlades i
Skåne.

2 &
x

I Dalsland, Värmland, Dalarne och Jämtland hade också
försvarsanstalter vidtagits, ja även i Lappland och Väster-
botten, där svenskarne ej heller ansågo sig säkra för anfall.
I Värmland visade det sig svårt att hålla krigstukten vid
makt, ty folket fick ej ut sin avlöning och led brist på det
nödvändigaste. Vid en »skvadron, som bildats av bergslags-
