ANDRA KRIGET MOT DANMARK. 593

hade Karl Gustav sökt hindra genom en bestämmelse i
Roskildefreden, att Sverige och Danmark skulle gemensamt
utestänga alla fientliga flottor från Östersjön.

Men hur kunde Karl Gustav hoppas att få en villig bunds-
förvant i en makt, som nyss kämpat med honom på liv och
död? Han skulle snart finna, att han misstagit sig grundligt,
att han låtit blända sig av konung Fredriks och de danska
diplomaternas vackra tal om ett nordiskt förbund. När det
gällde att uppfylla fredsvillkoren, vågade danska regeringen
icke bryta med Holland. Då insåg Karl Gustav, att vad han
från Danmark hade att vänta var icke bistånd utan hämnd
vid första tillfälle. I det längsta drog han sig för att börja
ett nytt krig med sin granne. Han ändrade, såsom han själv
sade, beslut var fjortonde dag — tills det äntligen stod klart
för honom, att det var bättre att förekomma än förekommas.
Och så beslöt han att förvandla hela Danmark med Norge
till svenska provinser. Karl Gustav hade lärt känna den
danska statens svaghet och räknade på en överraskning med
hastig verkan.

Fryxell ser i Karl Gustavs »omättliga krigs- oeh ärelyst-
nad» enda förklaringen till det nya danska kriget, liksom han
i dessa konungens egenskaper tror sig finna orsaken till att
Sverige, som vid hans tronbestigning åtnjöt fredens välsig-
nelser, vid hans död var »omgivet av ett brett bälte blodade
och sargade landskap och i mitten av detta elände låg blö-
dande och utmattat;. Fryxell talar om Karl Gustavs »bak-
sluga överfall på Danmark» och betecknar detta krigsföre-
tag som en fläck på hans hjälteära. Men den moderna his-
torieforskningen har, stödd på fullt bevisande dokument,
rentvått hans minne. Hellre öppet krig än en fred, vars
bestämmelser den andra parten icke ville fullgöra — det
var hans ståndpunkt.

Ett halvt år efter fredsslutet i Roskilde landstego svenska
trupper på Själland. Den 11 augusti stod fienden åter utanför
Köpenhamn. Planen var att genast storma staden, vars
befästningar befunno sig i eländigt skick. Vallgravarna voro
mångenstädes uttorkade, och vallarna kunde man på flere
ställen rida eller köra över. Vid underrättelsen om freds-
brottet voro köpenhamnarne först som slagna av skräck.
Men harmen ingav dem ett förtvivlat mod. Då man föreslog
