598 KARL X GUSTAV.

Fram på våren förbättrades också hans ställning, då eng-
elsmännen sände en stark eskader till Öresund i syfte
att hålla sina konkurrenter holländarne i schack.

Men då hösten kom, seglade den engelska flottan hem igen.
Anledningen var, att inre strider utbrutit i England. Då voro
holländare och danskar i förening herrar till sjöss. De beslöto
rikta ett avgörande slag mot de svenska trupper, som över-
förts till de mindre danska öarna. Tillsammans med bran-
denburgare, österrikare och polacker anföllo de den under-
lägsna svenska styrka om 5,000 man, som stod på Fyen.
Vid Nyborg utkämpades en blodig strid, som kostade
2,000 svenskar livet, varefter de återstående måste ge sig
fångna. Deras befälhavare Gustaf Otto Stenbock räddade
sig under skydd av nattens mörker i en liten båt mitt
igenom den holländska flottan och frambar själv till ko-
nungen underrättelsen om olyckan.

Budskapet om nederlaget på Fyen var ett hårt slag för
Karl Gustav. Hans militära position var väsentligt försva-
gad, och han hade förlorat alldeles för många av sina gamla
kärntrupper. I ögonblickets uppbrusning, då han ej var
herre över sig själv, skall han ha låtit undslippa sig de
bittra orden: »Har djävulen tagit getterna, så kunde han
gärna ha tagit bocken meds, — oresonliga ord, som ko-
nungen genom sitt följande handlingssätt till fullo visade
att han själv ogillade. Han hade alltför mycket lärt sig
värdera Stenbocks trofasta och uppoffrande arbete i be-
kymmerfulla tider under polska kriget, hans sega kamp
mot brist och nöd, för att hans förtroende till honom
skulle ha blivit rubbat genom denna olyckliga tilldragelse.

För ett ögonblick greps dock även denna starka 'ande
av misströstan. Mycket saknade han också Erik Oxen-
stierna, sin ovärderlige medhjälpare i politiska underhand-
lingar, som plötsligt ryckts bort på hösten 1656. Men
snart var Karl Gustav samme okuvlige trotsare av ödet
som förr. Den politiska ställningen i Europa började också
förändra sig till Sveriges fördel. Det stora förbundet
mellan dess fiender visade tecken till att falla sönder. I
England växte förbittringen mot Nederländerna för var dag,
och Mazarin, som gärna ville bereda Sverige tillfälle att an-
gripa Frankrikes gamle arvfiende Österrike, började, sedan
