ANDRA KRIGET MOT DANMARK. 599

han själv fått fred med Spanien, arbeta med större kraft
till Sveriges förmån i den europeiska politiken.

För att få skatter och utskrivningar beviljade till krigets
fortsättning sammankallade Karl Gustav ständerna till Göte-
borg. På vägen dit mötte han i Hälsingborg Gustav Otto
Stenbock, och de ord, han då yttrade till sin trogne med-
hjälpare, voro burna av en aning, att hans tid ej skulle bli
lång. »Låt nu se, lille mam, så föllo hans förtroliga ord,
vatt du bevisar min son samma trohet, som du bevisat
mig! Övergiv honom ej så länge du leverl»

Ej länge dröjde det, förrän konungens aning gick i full-
bordan. Knappt hade han anlänt till Göteborg, förrän han
angreps av »en hetsig feber, med häftig katarr och bröstvärk,
som hindrade andningen». Sjukdomen ville ej ge med sig. Men
läkarnes råd till konungen att spara sina krafter tjänade
ingenting till. Han log blott åt deras förmaningar. Arbete
var hans liv, och han hade alltför viktiga frågor om sig för
att kunna vara overksam. Men krafterna sjönko hastigt,
och det var tydligt, att snart skulle de vara slut. Med fri-
modighet mötte Karl Gustav döden, som han så mången gång
på valplatsen sett i ögonen. De sista dagarna var and-
nöden så svår, att han knappt kunde ligga utan tillbragte
mesta tiden sittande i sin stol framför brasan. Den 13
februari 1660 rycktes han bort från de betydelsefulla upp-
gifter, som väntade honom, endast 37 år gammal.

k k
+

Det var något underbart med Karl Gustavs bana. Fram-
gångar så snabba, så lysande hade aldrig förr varit Sveriges
härar beskärda. Polens slätter, Karpaternas sluttningar, de
danska öarna och sunden hade varit skådeplatserna för hans
bragder. Det bestående resultatet var Sveriges naturliga
grånser. Men Gustav Adolfs stora framtidstanke om ett
svenskt herravälde över Östersjön måste även Karl Gustav
lämna ofullbordad. Och försöket att förena Nordens tre
riken hade misslyckats för den svenska kungamakten liksom
fordom för den danska.

Vilka väldiga framtidsmöjligheter gingo ej förlorade i det
olycksdigra ögonblick, då Karl Gustav frångick sin föresats
