SVERIGES INRE TILLSTÅND UNDER KARL X:S REGERING. 605

började menige man knota över de tunga pålagorna. De hade
för sig, att konungen var deras ende försvarare, och att så länge
han var borta i främmande land och riket styrdes av en
mängd höga herrar, hade de blott orättvisor att vänta. Folk-
stämningen blev så hotfull, att regeringen, för att ej fram-
kalla en revolt bland allmogen, måste se genom fingrarna med
uraktlåtelser att efterleva de nya skattepåbuden. Aldrig
hade man funnit bönderna »så slemma».

Under så oroliga inre och yttre förhållanden skulle 1600-
talets stora socialekonomiska fråga lösas. Reduktionsbeslu-
tet skulle sättas i verkställighet. Det var ingen lätt uppgift,
som förelåg reduktionskollegium och dess nitiske president,
den förut omnämnde Herman Fleming. Men med rastlös
iver grep han sig verket an, och med omutlig rättvisa lät
han räfsten gå fram utan hänsyn till varken samhällsställning
eller förmögenhet. Konungens egen broder, riksdrotsen, riks-
marsken, alla skonades de lika litet som den ringaste bland
statens tjänstemän. Men ej ens Flemings järnvilja skulle
i längden räckt till för att genomföra så ingripande föränd-
ringar i samhället. Därtill hade han alltför mäktiga krafter
emot sig. Från högadelns sida begagnades varje tillfälle att
sätta krokben för arbetet på att göra verklighet av det förhatliga
riksdagsbeslutet. För att reduktionskollegiet skulle få viss-
het om, vilka gods som rätteligen borde indragas, måste
ämbetsverken göra vissa utredningar, men överallt på sin
väg stötte Fleming på hinder från deras sida: man hade
ännu icke hunnit med de och de uträkningarna, eller man
hade icke fått in vissa uppgifter från sina underlydande tjän-
stemän, eller man kunde icke arbeta vidare, förrän man fått
Kungl. Maj:ts förklaring över vissa detaljfrågor — så lät
det ideligen.

I det längsta kämpade Fleming emot alla dessa svårig-
heter, men reduktionen kunde under dylika förhållanden ej
på långt när ge vad man beräknat. För att kunna driva
igenom statens rätt hade han behövt stödet av en stark
konungamakt. En sådan fanns visserligen också samlad i
Karl X:s hand, men dess styrka berodde dock väsentligen
på krigslyckans växlingar, och konungen måste taga hänsyn
till de högljudda klagomålen från de högre officerarne, dess
