614 TVENNE SKALDEÖDEN.

Tänderna fall och falna därhän; de kvarlevde! stumpar
vinn” inte mala sin mäld, men målet de märkliga stympa.
Öronen dövna sin kos, och hörslen hon tappar och tyner,?
ögonen dunkla sin kos,t och synen molnar i mörkre”.
Krafter och alt fyker hän, och döden kikar ur ögon,

vett och sinne gå bort, fördvälmas? i dvas? och i glömsko.
Döden är yttersta målet; i thy? vi samkas och ändas.>

Så slutar dikten med strofer, som mäktigt gripande predika
förgängelsens majestät. Men — yttrar Schiäick — oöver gru-
set av mänskliga förhoppningar, mänsklig storhet, kraft och
ungdom, reser sig såsom det enda bestående den rena viljan.
Och i denna sats har stormaktstiden funnit sitt ädlaste ut-
tryckad.

Stiernhielms skaldskap inleder en ny tid för den svenska
poesin. Väl var ej själva ämnet nytt — det hade behandlats
i både den grekiska och den romerska litteraturen, och även
på svenskt språk funnos äldre bearbetningar. Men Stiern-
hielms »Herkules> verkar dock med det originellas styrka,
som ett självständigt konstverk, ty dalmasen Stiernhielm
var en karl för sig, en man av äkta svenskt kärnvirke.

Skald det blev han först och främst därför, att han var
fylld av konstnärlig skaparglädje, glädjen över att teckna
sina gestalter så levande, så åskådliga, att folk kände igen
dem och levde med i hans diktning.

Trots det att enskilda uttryck kunna påvisas vara häm-
tade från äldre förebilder, har Stiernhielms dikt något äkta
svenskt, ja något dalkarlsaktigt över sig. Ty Stiernhielm
har aldrig själlöst kopierat sina förebilder, utan han har för-
länat gestalterna i sin diktning livets egen friska färg och
must genom smådrag, gripna ur hans egen erfarenhet, be-
fruktad av hans sunda fantasi. Och det har han förmått i
kraft av den gudaborne skaldens gåva att med egna ögon
se på världen och människorna. Hur rörande, innerligt svensk
är ej t. ex. skaldens teckning av dygdens gudinna. Han har
här, såsom Schäck påpekar, givit dygden ungefär samma
drag, som en nutida konstnär skulle ha givit åt en allegori

1 Kvarlämnade. — ? Förmå. — ? Tynar av. — € Avmattas. —
5 Förkvävas. — 2 Dvala, slöhet. — 7 I det.
