628 TVENNE SKALDEÖDEN.

icke ville hålla honom sällskap. Jag gav till svars: att icke
allt folk må vända ögonen på oss för hans sångs skull och
hålla oss för narrar. Han sade, folk vore narrar själve. Dock
lovade han sig inte mer vilja sjunga — det han ock höll den
gången.»

Ett ögonblickets barn var Lasse Johansson, och det både
i sitt liv och i sin diktning. Så är han även därutinnan ett
motstycke till Wivallius. De sånger, som bevarat hans namn
åt eftervärlden, skrev han aldrig för att ge ut — blott för
sitt eget nöje nedkastade han sina Sstämningar på papperet.
Det finns i dem intet av de konstnärliga strävanden, som
kännetecknade Stiernhielms skaldskap.

Däremot är han i ett annat bänseende samma andas barn
som Stiernhielm, nämligen i sin förmåga att på ett verklig-
hetstroget sätt, i saftiga, burleska färger måla scener ur ti-
dens liv. Särskilt ha hans krogbilder en åskådlighet, som er-
inrar om Bellmans diktning. Är det ej, som om man hörde
denne vinets ystre lovsjungare själv, när man läser Lucidors
dryckesvisa:

>Kom, käre broder, kom
och låt oss denne dag
dricka friskt i detta lag,
uti lust och behag

driva bort hjärtegnag”.
Ja, låt glasen gå rundom!

Värd, given hit tobak!

Vi stån I som ett lamm,

vet I varken hut ell” skam?

Gån och gen pipor framl!

Vilom oss från vårt glam,

så får ölet bättre smak,

när vi först två, tre pipor röka, smöka :
Rätt så, tänd på, låt gå

med bäste mak, stor sak,

att rök och smök står töckn-lik upp i tak!

Si, käre, si, si, si,

hur ljuvligt vinet ler,

hur det spritter opp och ner!
Drick, drick mej till, jag ber,
5, 6, 7 eller fler!

1 Röka: engelska smoke.
