LASSE LUCIDOR DEN OLYCKLIGE. 629

Me”'n jag stå kan, står jag bi,

fast buken (det jag läll ej ämnar) rämnar.

Res opp din kropp, säg topp,

stöt glas och stop ihop,

kom, kom, drick om! Den bortgår är en glop.>

Hade Lucidor det motigt och knappt här i världen, så upp-
vägdes detta dock för en sådan natur som hans av den här-
liga känslan att vara sin egen herre, en fri man och ingens
tjänare, »en suverän vagabonds. Och mot livets olyckor
och sorger sökte han tröst i diktens värld:

>Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
fastän det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot —
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.>

Och dock är Lucidor ingen glad poet. Han saknar den
själens och kroppens harmoni, som gav Stiernhielm hans
sinneslugn och hans goda humör. Lucidors skämt med brud
och tärnor vid bröllopet är grovkornigt och drastiskt, såsom
tiden ville ha det, ja ännu mera cyniskt och oanständigt än
hos samtida skalder, men mitt i sin brutala uppsluppenhet
verkar det stundom nästan hemskt, och man känner, ati
det icke springer fram ur någon sprudlande livsglädje. Hans
humor är tung och mörk, »den mörkaste humor som finns
i den svenska lyrikem, säger Karlfeldt. »Han hade världs-
smärtans mörka droppar i sitt röda karolinska blod. Hans
sång siar skorrande om fall, om undergång, mitt i den svenska
ärans stormaktsdagar.»

Det ligger mycket bakom namnet Lucidor den olycklige,
och i den diktning, som väller fram ur djupet av hans hjärta
i de stunder, då han fick vara helt sig själv, fick slippa att
dikta för bröd, »flödar själskvalens och syndaångerns källa
bitter och het som från avgrundens kittlars. Döden och domen
fylla då hans tankar, gripa med järnhand om hans arma,
skräckslagna själ och frampressa hemskt skärande ångestskri
ur hans beklämda bröst:

>Rys, hissna, skälv, bäv”, darra, kropp och lederl
Res upp, mitt hår; min” tankar, stigen neder

till avgrunds djup och sen, vad kval där är,
som fräter allt men ingenting förtär,>
